Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1869, sida 3

tareklassen stadd i tillvext, om man får döma af de årligen stigande häktningarnes antal. Dessa hafva nemligen uppsvällt Ifrån 20,726 år 1857, till 31,437 år 1867, soch förlidet år voro de icke mindre än (35.751. Härtill samverka många orsaker, Sedan jernvägarne mångsaldigats lägga safstånden icke längre något hinder i vägen fsör dräggen af befolkningarne i hela Europa att strömma till den lockande staden. Men I denna drägg oberäknadt, samla sig till Paris med hvarje år en väldig skara af oförvitliga menniskor; söm drifvits dit af hopp om arbete och hastigare uppkomst eller af utsigten till ett gladare och mer skiftande lif än det som provinsstäderna och landsbygden erbjuda, och många af dessa nykomlingar blifva offer för frestelsen och nöden. Kommer nu dertill, att förbrytarne i Paris verkligen bilda, såsom Maxime Du Camp uttrycker sig, en klan eller rättare flera klaner, som uppfostra sin afkomma i brottets skola och sålunda föröka sig snå. på samma gång som de emottaga tillflöden utifrån, så är deras tillvext väl förklarlig. Fullt så oroande är den föröfrigt icke som det stigande antalet häktningar gifver vid handen, ty dessa äro tillika en följd af den städse skärpta polisuppsigten. Jemför man de närvarande förhållandena med tillståndet för ett och två hundra år sedan, under de så kallade gamla goda tiderna, måste man till och med erkänna ett stort framåtskridande både hvad trygghet och moralitet angår. I början af 1600-talet måste teatrarne under vintern stängas redan kl. 4 e. m. i anseende till de röfvareoch mördareband, som efter mörkrets inbrott öfversvämmade gatorna. Ännu några år före revolutionen funnos hela qvarter, till ex. omgifningarne kring Temple, Abbaye 0: 8. V.; som utgjorde lagliga fristäder för förbrytarne och nästan uteslutande befolkades af sådana. Franska revolutionen upphäfde äfven brottets privilegier, och republikens regeringar voro de första, som kände sig förpligtade och hade kraft nog att rensa dessa hemska tillhåll. Kunde fransmännen beqväma sig till att kolonisera, blefve vidare de kapitaler, som åtgå till den glupska militärbudgeten, använda så, att de befrämjade företagsamheten i synnerhet på landtbrukets område, så skulle, med en förbättrad folkundervisning och en ömmare vård af det uppväxande slägtet, de siffror, som nu skyldra i brottmålsstatistikens kolumner, säkerligen icke ingifva oro för framtiden. Maxime Du Camp, som underkastat sig det måhända intressanta, men tillika farliga besväret att studera den parisiska tjufklanens lif och vanor på nära håll, behandlar sitt ämne i så att säga naturvetenskaplig anda. Såsom botanisten skiljer växterna i familjer, slägter och arter, så delar hr Du Camp tjufklanen i dess särskilda grupper. Af dessa redogör han för omkring tjugo, hvilka alla förete större eller mindre olikheter till karakter, verksamhet, utseende och anseende. Ty tjufsamhället är hierarkiskt ordnadt i strängt skilda rangklasser, och, om någonstädes, kräfver högfärden der ut sin rätt. Den parar sig förträffligt med lasten och brottet. Hvad som gör tjuf-samhället till ett helt är egentligen endast det gemensamma språket, dess rotvälska (på franska argot). Denna rotvälska, ehuru ett konstgjordt språk, har sin historia, som går igenom många århundraden. Det finnes lärde män, utmärkte språkforskare, som icke ansett under sin värdighet att söka utreda denna historia. I Frankrike kan man, enligt hr Du Camps, spåra rotvälskans tillvaro och möjligen äfven härleda dess uppkomst från de tider, då värfvade armöer först kommo i bruk. Säkert är, att den kringspreds i landet genom de afskedade ,,frikompanierna i trettonde och fjortonde århundradena. I rotvälskan ingå ord från en mängd språk; största bidraget har dock zigenarespråket lemnat. Anföraren för ett tjufband kallas meg eller mek, ett ord som sannolikt är beslägadt med det hebreiska och arabiska melek. Bödeln kallas Tollard, möjligen af let latinska tollere (,,quia tollit e vivis). Förlåtelse eller frikännelse kallas redam if det latinska redimere. Det bildliga utrycket spelar i rotvälskan en stor roll. ett år heter berge af det germaniska berg, y förbrytarens lefnadsväg går upp och hed, öfver besvärliga branter och genom ljupa afgrunder. Ått tala är att svänga öda trasan (tungan), , balancer le chiffon oue. Att förråda en kamrat är judacer ler spela Judas. Domstolen kallas la uste, ,,den rättvisa — ett medgifvande, om man finner, sfrån tjufvarnes sida. agstiftande församlingen kallas Babels orn; fönstergallret i ett fängelse harpan. olismännen äro marchands de lacets (snörAn ar alaslla an AR