Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1869, sida 3

ögonen, och om någonsin de innerligaste välönskningar kunna tilläggas någon betydelse, så var det i denna stund, då de kärleksfulla föräldrarne nedkallade himlens rikaste välsignelser öfver sina älskade barn. XIX. Slatscener. Hösten började afkläda skog och äng deras sköna drägt, då den lilla kyrkan i Hainfeld en Söndag hade anlagt sin bästa högtidsskrud. uirlander, bundna af tusenskönor blandade med blommande astrar och georginer, omkransade porten och fönsterbågarne. Till och med den maskstungna predikstolen var betäckt af grönskande, sinnrikt anbragta grenar. Altaret, med det gamla krucifixet och de båda silfverljusstakarne, var så öfverklädt af de skönaste blommor från slottets drifhus, att man knappt kunde se den kostbara altarduken, som under den förflutna sommaren hade förfärdigats af två unga brudars konsterfarna händer. Den lilla kyrkan var verkligen rätt smakfullt utpyntad. Men de, som mest bidragit till att smycka densamma, voro den muntre fostern Herzbusch och hans trogne vän magister loci. Visserligen gick det något oheligt till dervid, ty det lärer hafva inträffat, att de båda vännerna högst ogeneradt klappade kinderna på de täcka bondflickorna, som bundo kransar åt dem tätt utanför kyrkodörren, — ty in i kyrkan insläppte de ej någon; — men emedan de i grunden afsågo ett godt ändamål, så trodde de att