Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1869, sida 3

Gud ej skulle se så strängt till detta lilla vanhelgande. De tilläto sig till och med en gång att gå bakom en med murgrön omvirad pelare, der ingen såg dem, och der utföra några högst misstänkta rörelser med en korgssaska samt ledsaga dessa rörelser med ett uppriktigt: Lefve två höga personer! De förrådde ej hvilka de åsyftade dermed. Det fromma utropet kunde likasåväl gälla de båda brudarne som deras egna, värda personer. Ett kort samtal, som de förde i kyrkan, midt framför altaret, antydde äfven möjligheten att de åsyftade tvenne personer, på hvilka ingen tänkte för närvarande. Det inträffade nemligen i det ögonblick, då de utbredde framför altaret en från slottet hemtad matta och betecknade de ställen, der Gabriele och Rosa skulle stå under den heliga akten, att herr Deus ej längre kunde förtiga sitt hjertas hemlighet. Han började med att omtala, att han hade låtit göra sig en ny rock; från rocken öfvergick han till den hedervärde smedens i Fliesow äldsta dötter, hvilken icke blott var en högst aktningsvärd flicka, utan äfven en förträfflig matmoder, samt dessutom förrådde stor lust att blifva tru skolmästarinna. Och sedan han hunnit så långt, slutade han med den förklaring, att det ensamma skolhuset skulle innan kort lifvas på ett högst romantiskt sätt. Han hade afhandlat hela denna sak med tillbörligt allvar, för att ej framkalla sin väns skämt. Desto angenämare öfverraskades han således, då Herzbusch, i stället för att börja med sitt vanliga skämt, i högsta grad gillade hans beslut och slöt med det hemlighetsfulla förtroen