Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juni 1869, sida 1

blickarne. Endast Gabriele, som länge hade förberedt sig på denna scen och emotsett den med ängslig spänning, egde tillräckligt lugn för att anställa iakttagelser, efter hvilka hon ville lämpa sitt vidare handlingssätt. På glädjeruset följde den förståndiga öfverläggningen, och jemt tvenne dagar hade förflutit efter Fortis hemkomst, då han, likasom förr så ofta, begaf sig upp till Gabrieles rum för att samtala med hennenågra timmar. Han fann henne ensam; hon var sysselsatt med att skrifva, men hon bortlade genast det oafslutade brefvet vid hans inträde. Hjertligt räckte hon honom handen och bad honom taga plats. Hennes ögon strålade derunder vänligt och kärleksfullt, men uttrycket af öfvermod hade försvunnit från dem, och en lugn betraktare skulle hafva märkt att allvarliga tankar sysselsatte henne. — Har du varit i prostgården i dag? frågade hon, i det hon satte sig midt emot Fortis. — Inte 1 dag, ljöd svaret; — jag tänkte be dig att tillsanimans med mig tillbringa qvällen derborta. Du vet att ni båda alltid måste vara tillsammans, om jag riktigt skall kunna glädja mig åt ert sällskap. Jag kan ju knappt tänka mig den ena af er utan den andra, hvilket ni föröfrigt måtte ha sett redan många gånger af mina bref. — Visst ha vi det, käre Fortis, svarade Gabriele, — det och mycket annat, som du kanske inte har ämnat säga. Fortis blickade förvånad på Gabiiele, hvars vänliga, men allvarligt tankfulla ögon voro riktade mot honom.