Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juni 1869, sida 2

satt befordra kulturens verkliga intressen, skall hon väl akta sig för att bevilja regeringen medel till det dyra konstförmynsderskapet. Vi hafva siutligen icke förssport hos vår regering den ringaste lust satt åtaga sig en sådan börda. Det är plott en punkt, i hvilken man här kan tala om ett administrativt ingripande på konstens område, och det är i fråga om kongliga teatern. Men den erfarenhet, ssom derifrån hemtats, är sådan, att den Jalldeles icke uppmuntrar till fortsättning på samma väg. Som bekant har anslaget från statens ssida till den kongliga teatern blifvit minskadt från 75,000 rdr till 60,000 rdr årsigen. Detta skedde vid riksdagen förlidet lår. Vid innevarande års riksdag var det helt nära, att anslaget blifvit ytterligare skringskuret, och det är icke osannolikt, satt motioner i den riktningen skola förekomma vid den förestående. Det vore orätt att påstå, att ett för konstens intressen likgiltigt och om dess höga betydelse okunnigt , bondregemente åstadkommit detta. Bland dem, som röstade för anslagets minskning, voro många män Jaf hög bildning, som väl förstå att uppsskatta den dramatiska konstens vigt, och som just af sitt intresse för dess helgd och sunda utveckling drefvos att rösta så. När det kommit derhän, står det verkligen illa sill. Den protest riksdagen aflät mot det moraliska törfall, i hvilket vår främsta scen råkat, hade emellertid till följd, att stycken af ,,Den sköna Helenas och ,, Riddar Blåskäggs typ försvunno irån repertoaren. De hade blifvit införda der, hette det, emedan de bättre styckena icke vunno anklang hos allmänheten och icke gåfvo de goda hus, som kongl. teatern för sin ekonomiska existens kräfde. Det var en dålig ursäkt, som sökte att på Stockholms allmänhet vältra ansvaret för teaterns prostitution, på samma gång som den nedsatte teaterdirektionen till den dåliga smakens tjenare och befrämjare. När anslaget af 75,000 rdr beviljades, skedde det dock endast under förutsättning, att styrelsen skulle infria det gifna löftet att bruka det härmed afsedda relativa oberoendet af en estetiskt ouppfostrad publiks tycken till att utbilda och förädla smaken samt, om möjligt, verka för uppkomsten af en nationel dramatik. Anmärkningsvärdt är, att denna sednare, den nationella dramatiken, såvidt vi ännu kunna tala om en sådan, står för sin uppkomst i större förbindelse till de privata teatrarne än till den kungliga. Det är på de förra som folkkomedierna och farcerna med sina på dagens företeelser anspelande kupletter och sina ur det svenska hvardagslifvet hemtade typer och situationer känna sig hafva sitt naturliga hem. Denna, om man så vill, lägre konstart har emellertid samma uppgift på dramats område som den s. K. genren på måleriets: att skärpa blicken och vänja smaken vid det egendomliga, som finnes hos oss sjelfva, och att dermed förbereda den högre historiska konsten och att gifva idealiteten, som denna kräfver, ett godt realistiskt och äkta nationelt underlag. Af denna och af många andra omständigheter vill det synas, som om afsigten att göra en teater ekonomiskt oberoende af ,en estetiskt ouppfostrad publiks tycken vore mer välmenande än klok och ledde snarare från än till det eftersträfvade målet. Det naturligaste torde ock vara det riktigaste: att lemna teatern, författaren och allmänheten att uppfostra hvarandra inbördes. Detta är visserligen icke en genväg till vinnande af ett allmänt spridt och sundt konstsinne hos folket; men när allt kommer omkring, torde hvad Euklides yttrade om sin vetenskap till en konung, som ville inhemta den så fort och lätt som möjligt, att det nemligen ,icke gifves någon kungsväg i matematiken vara tillämpligt äfven på en nations estetiska uppfostran. Då vi emellertid en gång hafva den vidlyftiga apparaten af en kunglig salarierad teater färdig, och då många af våra framstående dramatiska konsthärers letnadsbana sammanvuxit med densamma, vore det mindre välbetänkt att på en gång beröfva den de förmåner, förutan hvilka den icke synes kunna existera. Men hvad man med skäl kan fordra vid beviljandet af fortsatta anslag är, att den erhåller styresmän, som äro bildade för sitt kall. Om gardesofficerare eller hofmän icke på något sätt dokumenterat sig såsom konstkännare, ställdes i spetsen för Fria kousternas akademi eller Musikaliska akademien, skulle detta väcka icke mindre löje än harm och förvåning. En institutiqn sv för den dramatieka konsten med så stors omfattning och så höga uppgifter som den så förnämsta i vår hufvudstad, kräfver ickelt EES ——k—