Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juni 1869, sida 2

ens har rätt att kalla mitt fosterland Ofta har jag sjelf förelagt mig dessa frå gor utan att finna något annat svar, än att jag oaflåtligt längtar efter det kär Hainfeld. Kalla det hvad ni vilja, säg at det är hemlängtan, säg att jag hyser dei barnsliga önskan att uppträda som el Mac Ivor, der jag så länge vistats son ett namnlöst bittebarn; säg slutligen at jag ej är stark nog att lämpa mig efte härvarande förhållanden, hvilka äro si himmelsvidt skilda från de europeiska; — säg hvad ni vilja, tro hvad ni vilja, jag kan ej handla annorlunda, jag måste bryt: de fjettrar, som fängsla mig här. Jag måste bort härifrån, jag måste bort di jag drages med oemotståndlig kraft. Jag har ju redan blifvit helt annorlunda sedar jag fattat detta beslut; jag tycker att blo det kretsar hastigare i mina ådror, oc! att jag fått ny lifskraft. Arfsregleringen, som blef nödvändig efte: min ömt älskade moders död, har gjor det lättare för mig att ordna allt. Mir svåger, jag menar Evas man, har nemliger till vår glädje förklarat sig benägen at öfvertaga egendomen. Vi äro alla bjelpta derigenom. Min aflidne faders egendom stannar inom familjen Mac Ivor; min svåger får ett angenämt hem, och jag sjelt är ej längre bunden vid denna torfva Jag kan, utan någon materiell uppoffring, vandra ut i verlden, fri som fågeln i luften, och framförallt skynda tillbaka till mitt kära Hainfeld. Jag ser så tydligt i detta ögonblick den kära byn och slottet. Jag hör min ädle välgörare: , Heh, min vän, du har nu sett dig temmeligen om i verlden, kehl ach dervid känner jag den välvilliga tryckningen af hans hand och