Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juni 1869, sida 1

hade något klart begrepp. Men under hennes tillväxande själsspänning voro iakttagelserna icke längre nog; hon måste höra ord, hvilka hon, med kännedom af Rosas orubbliga redlighet, kunde anse som det sanna uttrycket af hennes känslor. — Det är besynnerligt, började Gabriele slutligen, — att fastän Fortis, så länge han var tillsammans med oss, aldrig yttrade sig så som i detta bref, så ha hans ord likväl ingenting fremmande för mig. Rosa såg upp öfverraskad; denna tanke var fullkomligt ny för henne. Det kräfde till och med någon tid, innan hon kunde fatta den. — Skulle han verkligen inte ha talat så? frågade hon derefter tveksamt, — ja skulle göra mig skyldig till en salskhet, om jag påstod att jag hitintills märkt någon skillnad mellan hans talade och skrifna ord. Förr var han visserligen glad och sorglös, — medan hans yttranden nu deremot bära prägeln af sorgsenhet; men då likasom nu låg en viss innerlighet i hela hans väsen. Till och med under hans öfvermod visade det sig tydligt, att han kände sig lyckligast just hos oss. Gabriele log vid Rosas förklaringar. Det var ett sällsamt leende, bakom hvilket hon sökte dölja sin verkliga sinnesstämning, ett leende, som snarare amtydde smärta än glädje; ty medan Rosa talade, hade färgen småningom försvunnit: från Gabrieles ansigte, men återkom likt en purpursky, vid det tvungna leendet. Rosa hade deremot så hängifvit sig åt sin egen tankegång, att hon ej märkte denna vexling ; förställning var henne sjelf så fremmande, att hon verkligen antog