Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1869, sida 2

S Jas datt MAI CU TJau Ila ITamnana denna Åenskap hos konsten, att hon till sin uppgift och sin mission är unirersell: hon tilltalar alla bildade folk och hon bildar dem hon tilltalar. Men af denna allmännelighet i konstens karakter följer icke, att hon är eller vill vara kosmopolit. Hon är icke en kringresande virtuos, som blott söker utveckla förvånande talanger; utan hon kommer såsom en budbärarinna från individ till individ, från folk till folk, såsom bärarinna af de idser, hvilka lefva hos ett folk. Hon angifver, så att säga, de pulsslag, med hvilka ett folks bjerta klappar och låter förnimma sin utveckling efter de eviga rörelselagarna; hon vill och skall återgifva en trogen spegelbild af folkets lif, betraktadt vid det skönas ljus. För att göra sig reda för denna konstens uppgift, synes mig, att man bör hålla klart för sig nationalitetsbegreppet. Det må härvid visserligen anmärkas, att detta ord ofta blifvit misstydt; att nationalitetskänslan, denna innerliga och ädla känsla, som binder oss samman med dem, hvilka bebo fädernetorfvan, ofta blifvit missledd, så att hvad som derigenom skulle förenas, i stället blifvit söndradt genom fördomar. Men villoriktningar totas på en svikande grund; och det lärer stå fast såsom en allmängiltig sanning, att den enskilde fullkomnar sitt menskliga väsende såsom medlem af ett folk: genom sin nation blifver man delaktig af mensklighetens framsteg. Denna sanning bekräftas af den allmänna kulturhistorien, och konsthistorien jäfvar den icke heller, utan ådagalägger tvärtom, att den konst, som lefvat ett sannt lif och blifvit ett historiskt minnesmärke för tiderna, framgått genom nationaliteter, äfvensom att de nationaliteter, hvilka samtidigt eller efter hvarandra uppburit konstens ban6r, kunnat lära af hvarandra. Till stöd för denna sats äro många exempel att tillgå, och jag tror, att en återblick på det förflutna lätt skall finna vittnesbörd derom, äfven om man vänder tillbaka till den begynnande konsten, som är öfvervägande symbolisk, så att sjelfva framställningen eller formen endast ofullkomligt motsvarar och återger innehållet. Eller är icke de gamla egyptiernas gåtlika konst, hvars minnesmärken först i sednare tider börjat blifva föremål för en sorgfälligare undersökning, en nationel återspegling af det hemlighetsfulla Nilfolkets allmänna odling? Och i hvilken förklarad glans framträder icke nationalitetsprägeln hos den grekiska konsten, som inom nästan alla grenar och i alla färgskiftningar återgifvit Hellenismens innehållsrika och mångsidiga lif! Äfven den romerska konsten har sina egendomliga drag, skiljaktiga från dem, som utmärka den grekiska föregångaren, denne verldseröfrande genius, hvars bildande och uppfostrande inflytande skall sträcka sig till de senaste tidehvarf. Efter den antika kulturverldens undergång finner man grundvilkoren för konstens utveckling gestalta sig mycket annorlunda än förut. Hon uppbäres icke längre af nationaliteter, som ega en fast sammanslutenhet, utan hon träder företrädesvis i tjenst hos religionen och kyrkan, såvidt kyrkan antager den, för att utbreda de idter, som med kristendomen. väcktes till lif. Det förtjenar härvid anmärkas, att byggnadskonsten under medeltiden odlades med den största framgången, hvilket ock är förklarligt deraf, att denna konst till sitt väsende är mera universell än de öfriga syskonen, samt mindre beroende af nationella egendomligheter. Hennes allmänna former blifva lättare en folkens gemensamma tillhörighet, under det att hon i alla händelser får sin särskilda prägel genom de nationella förhållanden och lokala behof, för hvilka hennes verk framkallas. Till en början fiendtlig var deremot kristendomen emot skulpturen, och det dröjde ganska länge, innan ett gynnsammare förhållande inträdde, emedan menniskans sinnliga och syndiga natur — hennes kropp — icke ansågs kunna vara föremål för konstnärlig framställning, allraminst i obeslöjadt tillstånd. Af enahanda anledning, och då något studium at den nakna figuren icke ifrågakom, hämmades målningskonsten i sin utveckling och blef stereotyp. Hennes förnämsta uppgift var att framställa Kristusbilden, städse efter en traditionell typ, samt Maria med barnet, och vidare att förherrliga vissa helgon och åskådliggöra de helgonlegender, som det fromma nitet framhöll såsom förebilder för ett heligt lif. Frågar man, när och huru denna konstens allmänna ställning förändrades, så vill jag svara: med och genom reformationen. Och jag räknar denna icke från 1517, utan redan från 1200-talet, då en framträdande, om än i början svag, opposition började höja sin stämma. Man hade länge äkt och undertryckt menniskans sinnliga natur, som ett Gudi tacknämligt verk; men den började småningom återtaga sin missförstådda rätt. Munken gick ut ur sitt kloster och nunnan ur sin cell. Äfven konsten gick ut ur klostercellen och började med helt andra ögon blicka omkring sig vida verlden och i Guds fria natur. Då öppnades äfven porten för genre-konsten, som började sin vackra mission att adla det husliga lifvets värde och adla dess behag. Ännu var dock det religiösa måleriet konstens främsta uppgift; ja, let vann först nu en skönhetens fulländning såsom en fri konst. Den stora omgestaltningen af samhällsförhållanlena efter korstågen, feodalismens börjande uppösning, de fria stadskommunernas uppkomst och välstånd, allt detta och många andra samverkande orsaker bidrogo att förändra konstens ställning. Vi återfinna henne just der, hvarest samhällsutvecklingen var starkast. Jag återkommer derföre ill den uppkastade frågan: har icke den stora talienska konsten nationalitetens utbildade drag? Jag behöfver härvid icke fästa mig vid de många särskilda skolorna och splittringen i småstater; visst är, att konsten hos alla dessa igenfann en och samma nationalitet. Enahanda iakttagelse lärer man ock finna bekräftad i afseende på den äldre tyska konsten; ikaså i afseende på den spanska, den franska, len nederländska. Konsten har under dessa sina olika blomstringsstadier utvecklat sig i och genom en nationalitet. De romaniska folken tyckas vara mera färdiga sin utveckling än de germaniska, som vänta en framtid. Märkligt är ock, att konstens genius synes hafva framgått från södern mot norden. Jag vill härvid i förbigående erinra om Goethes yttrande, då han läst Frithiofs saga: ,,diktens genius har tagit sin tillflykt till norden. För min ringa lel dristar jag äfven tro, att den bildande konsten omsider är kommen till oss under förutsättningar, som lofva en framtid. Vår konst, som länge gått i skola hos främmande, likasom främmande förut gjort sin lärospån hos sina föregångare, har nu teknikens makt i sin hand och hos len stora allmänheten en ljudbotten för sin verksamhet. Hon kan och bör utveckla sig till nationell. Hon skall då väcka och underhålla fosterandskänslan och allmänandan hos folket, på samma gång vår nationalitet, vårt samfundslif lånar henne sitt ädlaste och bästa innehåll. Då jag nu söker lemna ett svar på den föresatta frågans sednade del: bör konsten sträfva utt i sina alster företrädesvis framställa det nalionella? — så utfaller detta svar med ja, ehuru g. för att ej missförstås, genast kommer med en klarande inskränkning. Man hvarken eger begenhet eller kän uppdraga någon bestämd besränsning för den verklige konstnären vid hans val af ämne; ty skönhetens formdanande är hans nål och det allmänt menskliga ligger till grun ASAILO rrrrA FrS