Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1869, sida 2

lande orsaker, var omöjligt (åtminstone för ref:n) att mera än delvis uppfatta. Tal:n framhöll, att naturhärmningen ej är någon motsats till idealiteten, utan den grundval, hvarpå idealismen hvilar. De äro icke tvenne olika principer, utan en och samma konst, hvilken omständigheterna låta framträda på ett något olika sätt. D:r Sohlman uttalade den åsigt, att en strid mellan idealismen och realismen pågår, hvilken strid man dock måste önska ej måtte få någon lösning, utan beständigt fortfara. Idealism måste finnas, för så vidt konstnären verkligen är en sådan och icke blott en handtverkare. Den ifrågavarande striden utgör just själen i konsten. Den skulle kunna jemtöras med striden mellan det aristokratiska och det demokratiska elementet inom samhället; ett upphörande af denna strid skulle ej heller vara till gagn för det helas utveckling. Svaret på den framställda frågan kunde afgifvas derhän, att konstnärn bör strängt hålla sig till naturen, utan afseende på någon rådande mode; att han bör söka skaffa sig fullt och klart medvetande af det formsköna; samt att han ej I bör fasthaka sig vid en eller annan lefvande mässtare. som kommit på modet, utan studera. Mötet beslutade att låta bero vid de Inu afgifna yttrandena. Härefter återupptogs 2:dra frågan: Kan en sjelfständig nordisk byggnadskonst utbildas på grundvalen af förhandenvarande minnesmärken 2 D:r Sohlman ville framställa ett nytt förslag. I våra båda brödraländer har mycket gjorts för värdandet af deras minnesmärken. I Sverge ega vi visserligen på åtskilliga ställen s. k. fornminnesfsöreningar, men dessa inskränka sig i allmänhet till vården om det antiqvariska. Detsamma kan i viss mån sägas om vår Vitterhets-, historiesoch antiqvitetsakademi. Ingendera har att disponera kratter i och för det konstkritiska. Det skulle speciellt för Sverge vara af stor vigt, om i hufvudstaden kunde bildas en förening för vära konstminnesmärkens bevarande och offentliggörande, hvilken förening derjemte borde utgifva en tidskrift med afbildningar, gjorda utaf personer med arkeologisk och konstnärlig insigt. Tal. hemställde, att mötet måtte uttala en önskan om bildandet af en svensk förening för konstminnesmärkens bevarande, i likhet med de föreningar i detta syfte, som finnas i Norge och Danmark. — Till de tillstädesvarande arkitekternas begrundande ville tal:n framställa den fråga, huruvida icke våra nordiska arkitekter kunde tänka på att utveckla vår nordiska byggnadskonst både i germanisk och protestantisk anda. Germanismens och protestantismens inverkan på måleriet är bekant. Hvarför skulle denna inverkan ej äfven kunna göra sig gällande inom arkitekturen? Hr amanuensen Eichhorn fann sig i viss mån förekommen af den föregående talaren, med hvilken han fullkomligt instämde; ville dock ytterligare betona, att en sjelfständig nordisk byggnadskonst är möjlig och bör eftersträtvas, grundad på förhandenvarande minnesmärken. Vid den föregående behandlingen af 2:dra trågan hade intend. Scholander uteslutande fäst sig vid de nordiska träkonstruktionerna och med skarpsinne och fackkännedom uppvisat svårigheten, att ej säga omöjligheten, att ensamt ur dem utveckla en praktisk och i alla hänseenden tillämplig byggnadsstil. Talaren ansåg dock den så gjorda inskränkningen ej nödvändig. Den romanska stilen, af hvars första begynnelse de nordiska träkonstruktionerna och deras ornamentik utgjorde en frukt, hade väsentligen framgått ur de germaniska folkens medvetande, om än dess ursprung kan sökas på annat håll. Genom sin allvarliga, kraftfulla karakter, sin måtta i ornamentiken, sitt på sträng beräkning hvilande och dock åter fria och för alla behof sig lämpande system, hade den djupt rotfäst sig hos de nordiska folken och der utgjort den företrädesvis omtyckta byggnadsstilen under medeltiden. Särskildt borde märkas, att denna stil vid sitt upptagande i norden undergått flerfaldiga påverkningar, dels i följd af de minskade rumproportionerna, dels af andra skäl. En hel mängd betydande romanska qvarlefvor i vårt land bevisade detta; som exempel nämndes en del Gotlandskyrkor och Varnhem. Någon annan stilart för upplifvandet af en nordisk byggnadskonst vore ej att välja på. Gothiken, ursprungligen ett barn af Frankrike, visade äfven i sina tyska och sydeuropeiska artförändringar grunddragen af det franska lynnet och hade aldrig blifvit verkligt inhemsk i norden, aldrig ingått i folkmedvetandet och följaktligen aldrig blifvit nationaliserad såsom romanismen. Dess ornamentik, med sin fantastiska rikedom, och hela dess system erbjöde svårigheter af flera slag, som gjort den oantaglig i norden, för hvars strängare klimat den just genom sina företräden ej heller lämpade sig. Att deremot den romanska stilens användbarhet redan nu var erkänd, äfven om ej i dess nordiska skiftning, derför utgjorde sjeltva det hus, i hvilket mötet sammanträdde, liksom åtskilliga omgifvande, Sahlgrenska sjukhuset t. ex., fullgiltiga bevis. En särskild uppmärlkesamhet ville talaren fästa vid nödvändigheten att, i sammanhang med utbildningen i allmänhet af en nordisk stil, äfven tänka på formen för den protestantiska kyrkobyggnaden. Ansåg i likhet med den föregående talaren, att behofvet af långsträckthet, med utsigt till altaret, väsentligen tillhörde katolicismen med dess på altartjensten hufvudsakligen grundade ritual, hvaremot den protestantiska kyrkan, der lärandet intager hufvudrummet, en central anordning vore önskvär-. dare. Påpekade att den romanska stilen, äfven i sin nordiska modifikation, ej lade något hinder i vägen för något dylikt. Tal:n ansåg slutligen att, då mötet bestämdt uttalat sig för det nationella i konsten i allmänhet, äfvensom ansett att en nordisk plastik är möjlig och redan förefinnes, det ej skulle vara följdriktigt att antaga omöjligheten för de nordiska folken att äfven på byggnadskonstens område intaga en sjelfständig och aktad ställning i den europeiska odlingens leder. Hr arkit. Langlet hade till öfverläggningsämne föreslagit: , Efter hvilka principer bör en protestantisk kyrkobyggnad rätteligen anordnas? och i samband med denna fråga utställt några utkast till centralformiga kyrkobyggnader, hvilka utkast närmare torde kunnat åskådliggöra hans åsigt i saken. Man hade på vissa håll, speciellt i Norge, sett något alltför nytt i den föreslagna tillämpningen af den centrala grundformen. Detta vore ett misstag: utmärkta arkitekter från föregående tider hade bragt ideen till användning. Icke utan betydelse för ämnet torde det för öfrigt vara, att vid en nyligen afslutad ,,concours för en katedral i Berlin, hade flertalet af de inlemnade projekterna haft centralform. — Tal:n instämde med dem, hvilka betecknat den centralformiga planordningen såsom väsentligen lämplig för kyrkor, och detta af flera såväl praktiska som estetiska skäl. Den centrala grundformen erbjuder många fördelar, bl. a., att man hör och ser bättre. Hemställde till mötet, huruvida icke frågan borde göras till föremål för ett kommande konstnärsmötes öfverläggningar. — Tal:n biträdde prof. Scholanders mening, att endast föga af det förhandenvarande kan tjena till grundval för en national stil. Han hade erfarit detta under sin fleråriga verksamhet i Norge, der man dock hunnit längre än hos oss med hänseende till afbildning och offentliggörande af hithörande föremål. Man borde taga vara på det lilla, som förefinnes, då det möjligen kunde leda till vigtigare resultater än man föreställde sig. Med synnerlig tillfredsställelse pd tal:n derför hört d:r Sohlmans förslag om Å