XVI. Ödet går i fullbordan. Då långe Rob och Frolic efter ungefär en halftimmas frånvaro återkommo till blockhuset, vandrade björnen ännu alltjemt fram och tillbaka framför alkoven. Han hade visserligen glömt stöten af eldbranden, men hans raseri bibehölls oförsvagadt derigenom, att den klingande kedjan qvarhöll honom inom en så trång rymd. Brummande och hvinande beskref han den anvisade banan, hans ögon gnistrade, och likasom hade han i fången sett den enda orsaken till sitt tvungna läge, öppnade han då och då med ett hotfullt fnysande sitt väldiga gap mot honom, så att