Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juni 1869, sida 3

drog sig mot söder och slöt sig till sarmatiska stammar, skänkte dem den dynasti, som föregående författare låtit komma från Sverge, och slutligen sammansmälte med dessa folk, förlänande dem namnet ryssar, som ursprungligen tillhörde dem sjelfva (Roxolanerna). Den andra norräna grenen, som dragit norr ut, splittrades sedermera i Finland af en eller annan anledning, så att sviarne (sålunda benämnda derföre att de utgjorde en mindre afdelning eller ett fylke af stammen) öfver Ålands haf begåfvo sig till Upland, under det att ,,den sterkere Green eller Hovedstammen (det är en norrman som talar) drog norr om Bottniska viken och småningom spridde sig öfver landet vester om Kölen. Mot dessa hypoteser torde åtskilliga invändningar med fog kunna göras, och dylika ha också nyligen blifvit gjorda af en bland Norges mest framstående häfdaforskare. Sjelfva ha vi redan vid ett föregående tillfälle uttalat våra betänkligheter deremot, och vi vilja nu blott fästa uppmärksamheten på en punkt. Då förf. i sitt ofvannämnda större arbete påstod att norränaspråket tillhörde endast norrmän och isländare, under det att fornsvenska och forndanska talades i Sverge och Danmark, sökte han förklara denna omständighet dermed, att svearne och danerna vid sin invandring sammanträffat med en äldre bosatt sydgermanisk befolkning, hvars tungomål småningom inverkat på det, som de medförde östanifrån, men att norrmännen funno före sig blott kringirrande lappar, hvilkas språk, såsom obeslägtadt med norränaspråket, ej var egnadt att inverka derpå. Men då sörf, såsom ofvan blifvit anfördt, i den afhandling, hvarom här är fråga, säger, att den sydgermaniska befolkningen blott bebodde Danmark och Götaland, tycks det ännu återstå att visa, hvarför den af förf. påstådda , Sprogforvanskningen inträffat med svearnes språk, alldenstund dessa, liksom norrmännen, ej funno före sig några sydgermaner (göter), utan blott nomadiserande lappar. Denna anmärkning tycks desto mera berättigad, som förf. sjelf förklarar den omständigheten, att göterna ej spridde sig i Svealand, genom det faktum, att Göta elf och en ,,Rekke af stora vatten och täta skogar bildade en nästan ogenomtränglig skiljemur mellan Götaland och de norr om detsamma belägna trakterna. ,Nordmendens Religionsforfatning i Hedendommen heter den andra af Keysers afhandlingar. Den förtjenar den största uppmärksamhet af alla dem, som vilja förvärfva sig någon närmare kännedom om den nordiska mytologien och de sätt, hvarpå dess särskilta momenter med största sannolikhet tolkats, de religiösa bruken och inrättningarna samt asatrons inflytande på sederna och letnadssättet. Författarens grundliga studium af ämnet och förtroliga bekantskap med alla de fornnordiska källskrifterna samt hans sällsporda skarpsinnighet ha iståndsatt honom att på ett tillfredsställande sätt lösa den svåra uppgiften. I likhet med andra nyare forskare, anser han, att asatron isin egendomlighet uppspirat hos den germaniska folkklassen ur vissa för den iraniska folkracen gemensamma grundidter, äfvensom att hvarken den historiska eller den moraliska utan den fysiska utläggningen af asalärans myter är den rätta. Hvad angår mytologiens yttre form, så håller han före att myterna icke äro allegorier framställande ider, som varit klara för den, som först framträdde med dem, utan att bilden framstått) på samma gång som iden och är lika väsendtlig (2) som denna samt alltjemnt alstrat nya bilder, som kunna vara fullkomligt främmande för grundiden, hvarför man förgäfves söker sullfölja tolkningen i santasiens irrgångar. Såsom företrädesvis intressant beteckna vi det kapitel, som afhandlar ,,Asetroens Fremtrseden i Nordmandenes Folkeliv, helst de upplysningar, som häri meddelas, torde vara till större delen temligen nya för flertalet, af läsare, men ej kunna annat än vara afs stor betydelse för hvarje skandinav, som älskar att bilda sig en lefvande föreställning om fädrens lif i det gamla Norden. ,Udsigt over den norske Samsundsordens Udvikling i Middelalderen består af fem föreläsningar, som afsågo att utgöra en inledning till en ,, historisk Fremstilling af Norges Retsog Statsforfatning i Middelalderen. Denna sakrika afhandling ärl. at intresse ej blott derför, att den belyser de politiska och sociala förhållandena i värt brödrarike under dess fordna sjelfständighetsperiod, utan äfven derför att den bidrager att kasta ljus öfver Sverges forntida samhällsskick, enär likheten emellan detta och Norges utan tvifvel var mycket stark. Den sista afhandlingen heter: , Historisk-heraldisk Undersögelse angaende Norges Rigsvaaben og Flag!. Deraf finner man, att alltifrån 1280 till Kalmare-Unionen (1387) Norges vapen varit en trekantig sköld, hvarpå synes ,,en opret framadskridende kronet Löve med en ligeskaftet Stridsöxe i begge sine Forlabber., och att under denna period hvarken Norge eller dess brödrariken haft någon flagga. Uppsatsen anses ha utöfvat väsendtlig inflytelse på den kongl. resolutionen af den