Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juni 1869, sida 1

en räåst, som knappt kunde skiljas från det närbelägna vattenfallets ihåliga brus, och tillika pekade han på den grofva sågstocken, — sätt er der, till dess å här öppnat min skattkammare; den igger i det der mörka hörnet. Vhiteleaf lydde; han längtade att få hvila sina förlamade leder något och blickade med oro etter säckpiparen, då han gick fram till det antydda hörnet och efter någon irefran upplystade något samt kom tillbaka, Li skall bli betald, sade han, i det han gick fram tätt intill Whiteleaf. Men knappt hade de sista orden undsluppit hans läppar, då den olycklige notarien plötsligt kände sig ryckt baklänges af indianen, och innan han förmådde uppgifva ett rop, låg Frolies hand öfver hans mun. — Ni skall bli betald, upprepade Rob och betraktade med orubbligt lugn den eländiges lilla krampaktigt stretande gestalt. — Var stilla, fortfor han, — och förspill ej edra krafter med onödiga ansträngningar. Ni torde snart behöfva all er styrka. — Tag bort handen, sade hån derefter till deaippegän. Indianen lydde, och Whiteleaf bad med rosslande röst: — Förharmands, förbarmande! Skänk mig endast lifvet — och tag allt hvad jag eger. — Hade ni förbarmande med min olycklige slägting? frågade säckpiparen med förfärande köld, — hade ni förbarmande med den unge lairden, som ni bestämde för Hurops hytten? Hade ni förharmande med det guldlockiga barnet, som ni tänkte glutå i eårg armarmar? Könde pi welormånde med samisen, som pi honna da S