Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1869, sida 1

sorgset, — men du, Mac Leary, fortfor han till den unge mannen, — betänk att du lemnar detta rum med min fulla förlåtelse och var derför öppen och ärlig i dina svar. — Jag är nöjd med er borgen, inföll nu Whiteleaf, som glömde allt annat då det var fråga om penningeangelägenheter, — ja, fullkomligt nöjd, om ni ger mig behörig säkerhet. Säckpiparen brydde sig ej om notarien, utan frågade: — Rob Mac Leary, hvad har du gjort med de pengar du uppburit at denne man? — Jag har ännu större delen deraf qvar, ljöd svaret. — Hur mycket har du gifvit ut deraf? — Omkring femtusen dollars; jag använde dem innan jag anlände hit. — Så mycket? Men ett par tusen mer eller mindre betyder föga; det skall utbetalas ända till den sista centen; — saken är nu min, och sedan den är ordnad, skall min första och sista omsorg afse dig, du arma, at ödet förföljda barn. Hvar är återstoden af pengarne? Mac Leary öppnade en låda i en chiffonier, och efter något letande lemnade han säckpiparen två bundtar papperspengar och en börs med klingande mynt. — Är ni belåten med denna summa? mågade den gamle derefter notarien. — Om jag också skall skänka efter räntorna, svarade advokaten fast, — så måste jag dock vidhålla att kapitalet utbetalas oafkortadt till mig. Säckpiparen stack penningarne i sin getskinnsväska. Ett hemskt, demoniskt leende öfverflög hans mumielika ansigte. — Med samma mynt J betalen, skolen