Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juni 1869, sida 2

Dougal talade, utmattat honom, ty hans hufvud sjönk ned åt ena sidan, och tilliks bad han hviskande om en dryck vatten. Fortis räckte honom det begärda; mr: Mac Ivor påyrkade att den olycklige ge nast skulle läggas på ett lämpligt läger men säckpiparen trädde afvärjande emellan — Ännu inte, sade han lugnt och bestämdt, — han måste först tala, först lätta sitt bröst från hvad som nedtrycker honom, och derefter må ni göra med honom hvad ni finner för godt, och hvad ert ädla hjerta föreskrifver er. Dougal nickade medgifvande; damerna, Fortis och sjelfve Whiteleaf, som äfven hade nalkats, bestormad af de hemskaste känslor, veko tillbaka, hvarefter Rob och Frolic hjelpte den sårade att intaga en till hälften sittande ställning, samt understödde honom medelst sammanrullade täcken. — Så, nu är det bättre, sade Dougal belåten, ehuru hans ansigte förvreds af smärta, — kan nu andas lättare, och sedan jag talat ut, är det mig likgiltigt om jag kolar af en timma förr eller sednare. Vid de sista orden, och i det han blickade bort mot lairden, inlade han, oaktadt sina synbara plågor, ett så tydligt uttryck af skadeglädje i sina anletsdrag, att hans fordne herre bäfvade dervid i sitt innersta. Mac Ivor satt med hopknäppta händer. Att Dougal, i stället för att anklaga honom, till och med sökte afleda misstankan från honom, hade förlänat hans lifsandar ny kraft. Han såg sig tillbakaryckt från kanten af den afgrund, i hvilken han hvarje ögonblick väntade att se sig nedstörtas, och en gränslös tacksamhet blandad med en uppriktig ånger öfver sin