Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juni 1869, sida 2

Fortesquieus beteende de flesta. Endast notarien och Fortis, hvilken sistnämnde synbarligen ej fått några upplysningar af säckpiparen, tycktes ana sammanhanget. — Dougal! Min Gud, hvad har förefallit? utropade mrs Mac Ivor, sedan hon besegrat sin första fasa, och åtföljd af sina döttrar närmade hon sig den sårade. — Ingenting annat har förefallit, goda lady, än att någon med en god knif har skaffat mig mera luft än som är nödvändigt för lifvet, svarade Dougal, som oaktadt sin svaghet bibehöll sin brutala skämtsamhet. — Förstår jag rätt? Ni är sårad? Det är ju förrärligt? Hvem är den skändlige mördaren, som höjt sin hand mot ert lif? utropade mrs Mac Ivor, som knappt förmådde fatta hvad hon hörde. Öfver Dougals bleka ansigte flög åter ett hånleende. Han undvek synbarligen att möta blicken från den unge lairden, hvilken satt i bakgrunden, och lik en bild af vanvettig förtviflan hade lutat sig fram mot honom. — Hvem som har sårat mig, goda lady ? svarade Dougal rosslande, — ha, om jag det visste! Jag möter der borta i skogen en karl, som vädrar några dollars i min ficka och stöter sin knif två gånger i mitt bröst, utan att dervid döda mig, och kastar mig derefter i strömmen. Ehuru jag inte ännu var död, så hotades jag nu att drunkna eller förblöda. Men i rättan tid inträffa gamle Rob och Frolic samt deras björn, och gör allt för att underhålla lifsgnistan hos mig. En dugtig doktor den schippewän; — hade inte trott att jag återigen skulle bli så pass kry! Synbarligen hade den ifver, hvarmed