Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 maj 1869, sida 2

nötes, och att han således ej hade något vidare att frukta af Barrow. — I kanoen tycks den gamle skotten befinna sig jemte en indian, sade han glad. — Ingen annan skulle våga sig så långt ut i ett dylikt nötskal under en sådan sjögång, svarade Barrow, som nu hoppades att den lille kanoen skulle öfverseglas af Fortis. — Och de stå upprätt, anmärkte den sistnämnde förundrad, — jag skulle ej ha trott det möjligt att med en barkkanoe trotsa dessa vågor. — De kunna inte heller någonting annat, — om inte att genom dumt prat ställa till oreda, svarade Barrow buttert, dock ljödo hans sista ord mildare, likasom för att skingra den misstanka Fortis ådagalagt mot honom. — De göra tecken, de vinka; hvad kunna de mena dermed? frågade Fortis, som numera ej tog sina blickar från kanoen. — För fan, om de vinka, så vilja de också tala med oss, och då man till sjös vill tala med någon, så måste man lägga bi. — Ja, lägga bi, det är lätt sagdt, men hur skall det gå till? — Bah, ingenting är lättare än det, svarade Barrow beredvilligt, ty han insåg nu att den sista möjligheten att utföra hans plan hade försvunnit, och han ville senom tjenstvillighet skingra misstankarne not sig, — vänta bara några minuter, ch jakten skall ligga så stilla som vore len förtöjd.