Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 maj 1869, sida 1

lerefter 267, och vid 1863 års val hade antalet stigit till 272 på grund af annexionen af Nizza och Savoyen; 13 departementer ha sedan de sednaste valen fått 1 deputerad mera, hvaremot två fått 30 mindre, nemligen Seineoch Var-departementen. Det stora intresse, som både i utlandet och i sjelfva Frankrike va rit fästadt vid valen under innevarande år, har tillräckligt gifvit sig tillkänna genom den ofantliga spänning, hvarmed man nu motsett den allmänna rösträttens dom öfver den kejserliga regeringen och dess politik. Huruvida oppositionen skall vinna eller förlora i styrka, detta var den stora fråga, som straxt före valen med passion diskuterades af pressen. Det låter emellertid icke förneka sig, att regeringen vid de sednaste valen uppträdt med långt större försigtighet än vid något föregående tillfälle, hvilket till en del torde härröra från de häftiga anfall, som Thiers, Jules Favre och Picard ännu kort före den sednaste sessionens afslutande riktade mot de officiella kandidaturerna, men har helt visst sin förnämsta grund i regeringens öfvertygelse om, att en klok eftergifvenhet härvidlag skall bäst gagna dess intressen. Regeringen har ställt sig så, att den i Paris visserligen icke utan strid rymt fältet för oppositionen, men att den hållit sina kandidater —som regeringen icke ens vidkänt — från hvarje deltagande i de stormiga, offentliga valmötena. Vid valen år 1863 afgåfvos något mer än 144,000 röster för de nio oppositionskandidaterna i Paris, och för regeringskandidaterna c:a 88,000 röster, således en ganska stor minoritet. I några af hufvudstadens valkretsar varådet t. o. m. med knapp nöd, som oppositionskandidaten vann seger, såsom t. ex. i 9:de kretsen, der Eugene Pelletan vid det andra valet endast hade några få röster mera än motkandidaten. Med full visshet kan man derföre ej förutsäga, huruvida oppositionen skall segra i Paris, likasom förra gången. Det är väl sannt, att anspråken på större friheter ha vunnit i omfång och utbredning både i Paris och i hela landet, men å andra sidan har oppositionens egen splittring och ledarnes inbördes kif och intolerans ingen gång varit högljuddare är under de sednaste dagarne före valet, På ena sidan stod det radikala partiet — ,la jeune republique — understödt af tidn:e . Siecle, , Reveil, ,,Rappel och ,,Temps meden förteckning på kandidater, som uteslöt 4 af hufvudstadens förra representanter och ville ersätta dem med 5 mer eller mindre utpreglade socialister. Härvid var äfven att anmärka, det nämnde organer voro långt ifrån eniga med hvarandra, så att t. ex. ,,Reveil offentliggjorde en helt annan förteckning än , Siecle. På oppositionens moderata sida, som fordrade omval af alla de förra representanterna, stodo berts och ,,Journal des Debats, till hvilka — märkligt nog — äfven de haltofficiella organerna , Patrie, ,,Constitutionnel och ,,Franee anslöto sig. Häruti funna naturligtvis de radikala tidningarne ett ytterligare skäl att påstå, det åtminstone de flesta af hufvudstadens förra representanter voro ,affällingar, eller personer, som förrådt sitt parti och öfvergått på regeringens sida. En följd häraf har också varit, att oppositionspressen under de 14 dagar, som enligt lagen voro medgifna till fri diskussion af alla valfräsor, ha fört en ytterst förbittrad strid inördes och eggat sina kandidater att öfverbjuda hvarandra med radikala anspråk, under det nämnde press afhållit sig från anfall mot regeringen, sannolikt emedan den icke hade för ögonen någon synlig fiende. Oppositionens splittring har äfven ståt sig tillkänna deruti, att några af ess mera framstående män triidt illbaka från den politiska skådeplatsen af ovilja öfver den brist på organisation och disciplin, som visat sig i partiets alla åtgöranden. Så hade oppositionen uppmanat exministern Dufaure (deputerad under Julimonarkien, medlem af Soultskabinettet år 1839, inrikesminister under Cavaignac och Louis Napoloon år 31849, och efteråt öfgången till oppositionen) att uppträda som valkandidat i Toulon. Dufaure samtyckte, men trädde tillbaka, då han erfor, ett nästan oaflåtlig AA 12 LA VY t bemödande att för