Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 maj 1869, sida 1

ett nästan oaflåtligt bemödande att försvaga det obehagliga intrycket af den unge lairdens besynnerliga maner samt tillika en så vältalig bön om medlidande med en oförtjent olycka, att mången blick af den innerligaste tacksamhet smög sig till honom från den beklämda moderns ögon. Men hvarthän Whiteleaf än vände sig under samtalets lopp, så riktades likväl beständigt hans skarpa blickar bakom de blå glasögonen mot Mac Ivor. En elak aning, hvilken han ej kunde gifva bestämd form, intog honom, och han uppbjöd hela sin skarpsinnighet för att utgrunda anledningen till lairdens sällsamma beteende och upptäcka hvad som upprörde den unge mannen till den grad, att han — det var ju otvifvelaktigt — fruktade in träflandet af en paus och derför genom ett beständigt ordsvall sökte döfva sina tankar. Flera gånger skakade han på hufvudet. Något godt tycktes det honom ej betyda. Man åtskiljdes tidigare än vanligt. Mac Ivor, som ända till sista ögonblicket bibehöll sin munterhet, föregaf trötthet. Till och med Whiteleafs inbjudning att språka innu en stund med honom afböjde han höfligt, men bestämdt. Under synbar förstämning uppsökte hvar och en sitt läger. Men det dröjde länge, innan sömnens engel utströdde sina mildrande vallmokorn öfver den oroliga moderns och de båda systrarnes ögonlock. Vid notariens läger vakade girighetens och elakhetens giftsvällda demon samt. aflägsnade sömnen från honom, Mac Ivor vred och krökte sig under afgrundens alla furiers obarmhertiga gisselslag. (Partito NY