Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 maj 1869, sida 1

gång kasta upp hufvudet och ändra riktningen af sina blickar. Ööfverhufvud förrådde han ett präktigt lynne, ett lynne, som man hade kunnat kalla hänförande, om utbrotten af detsamma hade varit snillrikare. Nu deremot erfor modern ett djupt vemod öfver sin förstföddes försummade uppfostran, medan systrarne kände sig pinsamt berörda af hans föga valda talesätt. Systerligt medlidande förenade sig emellertid med den hemliga skyggheten, och ehuru hjertat blödde, logo dock läpparne ursäktande, och likt en outtalad bön uppsteg mot himlen den tysta önskan, att tiden och inflytelsen af trogen slägtkärlek måtte verka förmildrande. 0, om Mac Ivor hade förstått detta leende, dessa dolda känslor, skulle han ej hafva funnit det så lätt att hyckla denna feberaktiga glädtighet. Men han gaf sitt lynne fria tyglar och förde allena samt nästan oafbrutet hela samtalet. Hans uppmärksamhet räckte till för alla och öfverskred till och med de mellan broder och syskon bestående skrankorna samt erinrade om de på matroskrogar brukliga artigheterng. Till och med tärarne, som glänste i den djupt bedröfyade moderns ögon, verkade blott att han drog Whiteleat in i samtalet och bad honom vara sig behjelplig att ,,bringa den dyra, kära gamla ladyn och de skönaste af alla sköna systrar i ett bättre lynne. Whiteleaf deremot kunde knappt dölja sin förvåning. Han vaggade och böjde sitt skalliga hufvud och ryckte nästan omärkligt på axlarne. Men i hvarje hans rörelse likasom i ljudet af hans röst, då han gjorde en kort anmärkning, förrådde: