Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 maj 1869, sida 2

Mac Ivor ryste och kunde blott mec ansträngning hålla sig upprätt. —, Så rysligt hade jag inte tänkt mig det, hviskade hans blå läppar, medan har knappt förmådde slita sina blickar frår Dougals glasartade, vidt uppspärrade ögon — Men nu är det gjordt, tillade han högre, och det var som hade ljudet a hans egen röst inverkat uppmuntrande på honom, ty med en våldsam rörelse rätade han ut sig. Då varseblef han den blodiga knifven i sin hand, och likasom hade den plötsligt blifvit glödhet, slungade han den i vattnet. — Mac Ivor, sade han högt till sig sjelf, — laird till Ivors Castle, var inte ett barn; sansa dig och handla med lugn öfverläggning. Lyft ditt hufvud, unge, rike laird, utplåna spåren, visa dig som en man, och ingen misstanke kan träffa dig. Så länge han talade tycktes hans mod åter växa. Men då han lutade sig ned mot Dougal och stötte den liflösa kroppen öfver strandbrädden ned i floden, då var det ej längre modet som dref honom, utan ångest tör upptäckt och ett rättvist straff. Han hörde vattnets plaskande omkring den tunga kroppen, och förskräckt ryggade han tillbaka. Han vågade ej blicka dit ned; han fruktade att åter se in i dessa ögon, som hade stirrat på honom med ett så hemskt, förebrående uttryck. Och han skuile verkligen hafva blickat in i dem, ty endast den nedre delen af Dougals kropp låg i det grunda vattnet, medan bålen, vid nedfallandet utför den några fot höga stranden, hade hejdats genom en framskjutande rot samt lutade sig i halft sittande ställning mot stranden,