Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 maj 1869, sida 2

betydligt ökat hans tillförsigt till sig sjelf, så att han mer än en gång låtit förstå, att han ville undervisa valmännen i det ena eller andra valdistriktet rörande det ombud man borde välja till nästa gång. Växer modet i samma proportion torde hr Jöns Pehrsson tilltro sig att tillsätta riksdagsmän öfver hela riket. Och hvarföre skulle han ej fatta en sådan tilltro till sitt inflytande? Det berättas att han emottager adresser från många håll och kanter med yttringar af bifall och beröm, hvilket allt bör visa valmännen i Sunnerbo hvilken märkvärdig man deras ombud är. Så har hr Jöns Pehrsson äfven emottagit inbjudning från valmän i Vesterås, hvilken inbjudning han dock var nog klok att ej hörsamma. Det är ej alla, som taga sig lika väl ut på nära håll som på atstånd, och hr Jöns Pearsson föredrog bibehållandet af sin nimbus framför ett godt kalas. Det bevisar att mannen vet hvad han gör. Oaktadt ,,den ärade representanten för Sunnerbo hvarken genom bildning eller omdöme höjer sig öfver medelmåttan, utan fastmer står deri långt under många andra allmogens representanter, har han, såsom sagdt är, ådragit sig en ganska stor uppmärksamhet, hvari dock nyfikenheten spelat en hufvudroll. Förklaringen dertill är ej svår att finna. Den som drifver extrema åsigter, huru orimliga de än må vara, kan alltid påräkna en sådan uppmärksamhet. När dertill kommer, att de åsigter, hvarom här är fråga, ega mycket, som väcker anklang i landet, hvarest man djupt känner behofvet af en förminskning i onödiga och onyttiga statsutgifter, så blir ifraren derför lätt en fana, kring hvilken många sluta sig. Missnöjet och knotet finna sin man och så samlar han anhängare omkring sig, hvilka gifva honom nytt mod och drifva honom vidare på sin bana. Man bör dock rättvisligen icke förneka hr Jöns Pehrsson all talang. Han yttrar sig ej blott oförfäradt, utan också ledigt, samt är mången gång icke utan qvickhet i repliken, hvarföre ock hans ord blifva gemenligen åhörda med tystnad. Föredraget, som tydligen är lånadt efter mönstret af någon småländsk kaplan, lider af en viss enformighet, men höres väl, då der ej förekommer något, som talaren synes sjelf skygga tillbaka för att uttala alltför högt. I öfrigt är hr Jöns Pehrsson en bredaxlad man, som bär prägeln af kraft. Då har sitter på sin plats, nedlutad, med handen mot örat — han är litet lomhörd — och håret nedhängande i pannan samt ett glasartadt uttryck i blicken, ofta med ett småleende öfver munnen — ser han hjertans beskedlig ut. Men då han höjer sig och, efter ett par ryckningar på axlarne, tar till ordet, är beskedligheten borta, lemnande rum för en hållning, som röjer mycken säkerhet och icke låter sig afskräckas af vare sig stim (såsom det heter i skolspråket) eller hyssningar. Hr Jöns Pn är alltså en ganska karakteristisk företeelse inom vår andra kammare, som skulle förlora ett af sina pikantaste elementer, derest han komme att saknas på sin plats. Men hr J. P-n, som tror sig kunna leda så många andra val, bör väl kunna i första rummet disponera öfver valmännens i Sunnerbo röster.