Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 maj 1869, sida 2

sme, som tro, att en monarki af gamla sla:Jaf den intelligenta klassen, dels kejsardömets återställelse som cen löjlig scöm. Allt är mölligte — fördenskull säro republikanerna öfvertygade, att de hafwa framtiden i sin hand, och — hvad som är vida besynnerligare — fördenskull smed bigtfäder kan återupprättas. Under fransmännen äro fullt belåtna med förhållandena sådane de äro och aldrig hyst större motvilja än nu mot hvarje örändring. Den åter, som haft tillfälle att erfara huru man tänker och känner inom de tvenne stora läger, som utg betande, kan omöjligen neka inför sig s att der icke yppar sig en trånad efte het och sjelfstyrelse, och en afsmak, ja borde säga assky, för det regerande god tycket, hvaraf man måste profetera et förestående utbrott i den ena eller den andra formen. I Paris och i provinserna finner man denna känsla så utbredd och så mäktig att förena de högre och lägre klasserna, att enhvar, som endast sctt denna sida af ningen, måste tro, att hela Frankrike är liberalt och fast beslutet att kämpa en hård strid för sina medborgares rättigheter. I sjelfva verket antyda ock alla tecken, att missnöjet med det bestående aldrig varit så utbredt som nu, om icke år 1789. Men sannolikt har heller aldrig fruktan för ett upprepande at de tilldragelser, som togo sin början g 8 : nämnda år, varit större inom vissa samhällslager än den är för närvarande. Hr de Talleyrands ord: Tout arricer (vallt inträffar) är sannare än de fleste sentenser man har af denne qvicke, ytlige och lågsinnade diplomat. Det faktum, att fvallt är möjligt i Frankrike, ger oaflätligt näring åt de kämpande partiernas hopp och fruktan; det aflar af sig tomma, obestämda, opraktiska syften och sträfvanden och hindrar landet att göra det bästa af hvad det fått. , Allt är möjligt — fördenskull förlorade bonapartisterna icke hoppet, ej ens under tider, då hvarje menniska med en nykter uppfattning ansåg finnas ännu anhängare at lancienne regiget med hofetikett å la Louis XIV och 70 år har den ena samhällsformen aflöst den andra; landets historia är som en saga med underbara sceneriförändringar; hvem undrar då, om hvarje man ochi hvarje parti drömmer om och sträfvar för den samhällsform, som han är tillgifven? I de nu öppnade valstriderna blandar sig en massa elementer, ej blott rent politiska, utan ock i ganska hög grad religiösa och ekonomiska. Den trångsinthet, feghet och brist på tro, som, i förening med magtlystnad och obegriplig blindhet för tidens kraf, trycker sin stämpel på majoriteten inom det katolska presterskapet öfver hela verlden, har haft jöljder, som det icke förutsett. Religionsföraktet har icke tillvext i Frankrike — tvärtom! Varmt intresse för religionens frågor och angelägenheter förspörjes i allt vidsträcktare kretsar; men hvad som utvecklat sig till en så godt som allmän känsla är oviljan mot uftramontanernas galna mörkervänliga läror, medan å andra sidan ett litet, men fanatiskt parti omfattat artiklarne i päfvens syllabus med desto större ifver, ju flendtligare de äro mot sundt förnuft och verklig sedlighet. Häraf alstras splittringar och allianser, som annars. vore oförklarliga. Rojalister och demokratiska republikaner finner man broderligt förenade för att rädda , Kristi kyrka från jesuiternas ; stämplingar; män, hvilkas politiska tro föröfrigt är densamma, träffar man i skonslös! fejd, derför att den ene är ren papist, den andre gallikan. En annan djupt gående) orsak till splittringen är olikheten i ekonomiska åsigter. Frågan om skyddstull eller frihandel har, likasom många andra, trängt ned till samhällets rötter. Ett storts antal af de män, som nu angripa kapitalets rättigheterk, äro icke, hvad de föregifva sig vara, välmenande soeialister, utan sjelfviska, ursinnigt reaktionära protektionister. Bland frihandlarne sjelfve finnas endast tå, som äro benägne att medgifva alla de konseqvenser, intellektuella och moraliska, till hvilka frihandelns grundsats oundvikligt leder. och sålunda färman bevittna, att de ekonomiska åsigterna, likasom de religiösa, förena personer, som annars skulle bekämpa hvarandra med eld och svärd, medan de bringa andra i harnesk mot hvarandra, hvilka af hundra skäl borde vara oskiljaktiga bundsförvandter. En af de förnämsta orsaker, hvarför det orleanistiska partiet nu utöfvar ett jemsörelsevis obetydligt inflytande, är helt enkelt dess brist på intresse för de ider,hvilka i närvarande tid röra sig i Frankrike. Orleanisterna äro, såsom parti, vigde vid ett politiskt åskådningssätt, som den franska andan hastigt lemnar bakom sig. Amerikas inflytande förmärkes här såsom B annorstädes; det förflutnas traditioner och former förlora allt mer af sin magt. Hvad slutresultatet skall bli, kan ingen förutse. Sannolikt skola idealernas män, de svärni mande och drömmande, få sina vingar a klippta och falla till jorden; men säkerlisen skola ock de sjelfviske och idelöst praktiske politikerna få erfara, att det lock gifves en idealitet, om hvilken delt mäste drömma i sin filosofi. Kejsaren sy-.hes af naturen bestämd att stå midt inne 11 dessa ännu formlösa sträfvandens feåder. h. Trots den förste Napoleons kända och välörklarliga hat mot, ideologernak, för hvilka tan bycklade missaktning, emedan han 3 ruktade dem och anade, att de skulle i örta honom; har det måhända aldrig F xisterat en man, som är så in i kärnan i f sitt väsen ideolog, som Napoleon den ga redje. un Se här hvad en annan, likaledes engelsk, af akttagare af ställningen i Frankrike, tände er om densamma. Han knyter sina relexioner omedelbart till de händelser, vi om under valdagarne inträffat i Paris: ut 5Oväsen under valförberedelserna och li1 id sjelfva valurnan äro bland oss britter ko n så vanlig företeelse, att vi icke kunna ch icke böra peka på grandet i våra tel ranska grannars öga, om de vid ett såhv ant tillfälle ge luft åt sina länge underryckta politiska känslor i fosterländska ånger och oppositionsrop. Äro dessa om ånger och rop revolutionära, är det helt st. nkelt derför att statschefen i Frankrike s8tå -. — 7 x J re