Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 maj 1869, sida 2

beskedliga bullrare, helst om man betän ker, att de icke få hålla valmöten mer ä hrart sjette år. De samlas i tusental utan för dörrarne till en sal, i hvilken ett smee ting eger rum och tal hållas. De kunn. icke komma in, ty salen är redan öfver full, och de kunna icke höra talaren, me de dröja tålmodigt derutanför, och bifalls ropen från de lyckligare äro nog för at ktrisera dem: de uppstämma en sån och de höja lefverop för den kandidat, a hvilken de vänta, att han frimodigt ocl utan förbehåll skall uttala deras, valmän nens, åsigter i lagstiftande församlingen Då rycker plötsligt en hel armå af polis soldater emot dem, icke med stafvar, utal med dragna svärd, och man befaller den att skingra sig. Men i dag hafva de sit valmöte och befinnas icke hågade att ef terkomma befallningen. Då börja våld samheterna, icke från folkmassans, utar från polisens fu men sedan de sett er och annan oskadlig medborgare misshandlad, kommer det lätta franska blodet: jäsning, och man besvarar slag med slag Mot massan, som hade kunnat skingras a en human och väl instruerad patrull, an. rycker nu infanteri, kavalleri och munici palgarde, hela Parisergarnisonen är under vapen, artilleriet beordras ut, och der mägtigaste styrelse i verlden befinnes, til allas förvåning, sysslande med att ruste sig till en strid för sin tillvaro på gatorns af den hufvudstad, som hon makadamiserat, för att omöjliggöra barrikader, och ombyggt efter rent strategiska grundsatser. Om engelska valmän varit så litet vände vid utöfvandet af medborgerliga pligter och så länge beröfvade de allmänna politi rättigheterna, huru skulle de då betett sig sistlidne November, då valen i brittanien egde rum? Vi ställa denna ga till dem, som äro benägne att göra ill e af de politiska papegojorfö an, att , fransmännen icke a fribeten, och att ,,de icke kunna samlas utan att göra revolutionSanningen är emellertid, att den nuvarande regeringen, som berömmer sig af att hafva uppfostrat franska folket till friheten, har gjort sitt bästa för att i det nya slägte, som uppvuxit sedan år 1851, ingjuta dess fäders hela revolutionära raseri. Detta unga slägte fordrar icke en fredlig och laglig återupprättelse för hvad statskuppen tillfogat det; det vill icke upprättelse, utan hämnd. Kejsaren gjorde nyligen ett förfärligt misstag, då han talade om befolkningen i Chartres såsom en del af de åtta millioner, hvilka röstade tör honom år 1848 och år 1851. Minst hälften af dessa åtta millioner ligger nu i sin graf, och den andra hälften har hunnit glömma den panik, som störtade dem i träldomen, medan barnen af de proskriberade, de förföljde, de afrättade och de landsfördrifne hunnit växa upp till ynglingar och män med en Hannibals-ed inristad i sina hjertan. Iderna af år 1789, huru blifna till en verldshistorisk magt, hafva ännu icke inträdt i hvad man skulle kunna kalla historiens legitima ordning. Hvarken det första kejsardömet eller restaurationen eller Julimonarkien hade heder och mod tillräckligt att gräfva en bred och djup kanal för det revolutionära tidvattnet; de eländiga dammar, som upprättats af en godtycklig regeringsmagt iler af en rädd bourgeoisie, för att hämna dess lopp, hafva, den ena efter den undra, blifvit bortsköljda. Det fanns i jelfra verket en utsigt till försoning melan friheten och ordningen — det var från 1849 till 1851 — men partiblindhet, sjelfk rädsla, den napoleonska legenden och regirighet sammansvåro sig för att omöjiggöra den. Och nu ester aderton års nväldsstyrelse ljuder frihetsropet som ett ämnderop.