Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 maj 1869, sida 2

ännu icke kan undrvaras såsom bas för landtförsraret. — Det är, tillägger Stockholmsposten, på erkännandet af dessa stora grundsatser, som regeringen har att stödja sin framställning till en kommande riksdag i denna landets lifsfråga. Det är oss fast obegripligt hvarifrån vår ärade kollega har hemtat anledning till ett sådant påstående, och vi taga oss derföre friheten anhålla få veta, hvilket riksdagens beslut som härmed kan åsyftas. Detta synes oss vara så mycket angelägnare, som Stockholmsposten ganska direkt uppmanar regeringen, att till en kommande riksdag lägga dessa grundsatser till basis för en ny framställning i ämnet. Skulle regeringen lyssna till detta tal, blir följden ingen annan än att man gör sig ånyo ett onyttigt besvär, som kunde och borde undvikas. Ty det är alldeles klart, att andra kammaren kommer att fasthålla vid de grundsatser den nu uttalat, så att intet förslag till ombildning af vårt försvarsväsen skall der vinna bifall, hvilket icke, derest det kräfver en ökad värnepligt, lemnar motsvarande lindringar i roteringsoch rustningsbördan, samt derjemte icke kräfver ökade kostnader utöfver det närvarande systemet. Tastmer lärer man ej undgå att påyrka ganska betydliga reduktioner i dessa kostnader. Hvad angår den för Sverge egendomliga institution, som kallas Indelningsverk, så har man från den sida, der detta system icke anses vara längre hållbart, villigt erkänt, att vår indelta militär är utmärkt för många aktningsvärda borgerliga egenskaper. Soldaten är en god arbetare och medborgare samt officerarne hederlige och duglige landtbrukare och kommunalmän. Åtminstone gäller detta om de flesta indelta regementen i landet, der bostäder finnas och brukas at sina innehafvare. Indelningsverket sammanfaller härutinnan i väsentlig mån med milissystemet. Men såsom sådant har det tvenne brister: att vara för fåtaligt och för dyrt. Såsom aktiv armå åter har Indelningsverket den svåra bristen, att både befäl och manskap äro familjefäder, och det sednare alltför älderstiget. Vid ett enda regemente räknades för ett par år sedan nära 3,000 barn. Man tänker sig lätt följderna af en massacre utaf ett sådant regemente! — Den nya krigskonsten, som gör kriget till ett jägarekrig, kräfver ungt och rörligt manskap och detta kraf sammanfaller alldeles med det borgerliga samhällets kraf derpå, att ungdomen skall i första rummet gå i elden och först derefter — i ortförsvaret — familjefäderna. Men en sådan ordning är outförbar med indelningsverkets bestånd, då en af dess hufvudprinciper är soldatens anställning för hela sin kraftigare lefnadsperiod, att icke säga för lifstiden. Det är oss nära nog ofattligt, huru man kan, under sådana förhållanden, vidare tänka på att bygga vårt försvarsväsen på denna föråldrade institution. Också angifva många tecken, att man äfven inom de militära kretsarne öfvergifvit all tanke härpå, något som äfven framgår af sednaste försvarsutskottets majoritets utlåtande, der den satsen öppet uttalades, att man helldre må upphäfva indelningsverket, än söka deri göra partiella rubbningar. Det må nämnas, att denna sats infördes i utlåtandet på yrkande af utskottets höge militärer. En tvåhundraårig institution förändras eller upphäfves dock icke så lätt. Det är icke 4 eller 5 år sedan, då indelningsverket betraktades såsom vår alldra dyrbaraste, att icke säga heligaste klenod, hvars förträfflighet icke ens borde ifrågasättas. Förhandlingarne under den nu afslutade riksdagsperioden hafva dock rubbat dessa föreställningssätt i grund, hvarföre det är lätt att inse, det intet genomfördt förslag till ordnande af vårt försvarsväsen skall vinna nationens och representationens bifall, som icke förutsätter indelningsverkets småningom skeende aflösning. Har regeringen och särskilt krigsministern ej insett detta, utan tror man sig fortfarande kunna bygga på indelningsverkets bas — såsom StockholmsPosten anför — så skall man utan allt tvifvel få erfara, att man gjort sig tomma illusioner. Skall då, frågar man sig, denna vigtiga fråga vara olöst? Skall vårt land fortfarande offra ett par tiotal af millioner rdr årligen till sitt försvarsväsen, utan att ega den trygghet, som dock afses med detta oerhörda offer? Svaret på denna fråga ligger i regeringens och i riksdagens händer, framförallt i den sednares. Ty riksdagen kan, derest regeringen lemnar saken åt sitt öde deri