Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 maj 1869, sida 2

vördige gubben. Åsynen af den i sin gamla höglandsdrägt klädde, jättelike skotten utöfvade en egendomlig förtrollning på honom. Han betraktade honom på visst sätt som en skyddsande åt den af honom så vördade och innerligt älskade flickan, om hvars besittning han för en timma sedan knappt vågade hoppas, hvaremot han nu efter de sednaste meddelandena kunde tro på allt. — Men huru? om det blott vore en fördunklad andes hjernspöken? sade han till sig sjelf, då en grupp krokiga granar dolde den utför branten skridande säckpiparen för hans blickar. Men efter några minuter varseblef han honom åter, då den gamle uppsteg på ett väldigt klippblock, och med ansigtet vändt mot sjön började fylla sitt instrument med uft. Likt en uppenbarelse från förflutna århundraden stod han der, rak och orörlig som den omgifvande stenen. Vinden lekte med hans långa, hvita hår, och med spetsarne af hans från skuldran nedhängande plaid. Orörlig höll han ansigtet vändt mot himmelen; den veckiga kilten hängde orörlig ned till hans nakna knän; orörliga syntes de långa, i rutiga damasker höljda benen hvila mot den svarta stenen, och styf reste sig den ruggiga ugglefjädern öfver den nationella baretten. Säcken var fylld; de torra fingrarne rörde sig långsamt öfver ljudhålen, och med den knarrande grundtonen förenade sig snart en obeskrifligt svårmodig melodi. Då hördes ett sakta plaskande nedifrån jön.