Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 maj 1869, sida 2

er: När ett bud från mig kommer til er, och hvad det än må fordra, så kon ögonblickligt och förspill ej en enda minu med onödig öfverläggning. Gamle Rol vakar öfver huset Mac Ivor. Vid dessa sista ord steg han upp mec högtidlig värdighet och kastade sitt in strument öfver axeln. — Ånnu en fråga, började Fortis åter. i det han gick fram till gubben, — n har sagt mig mycket, hvaröfver jag önskar en närmare förklaring, men säg mig blot en sak, — hur är det med den unge lairden, som ni beklagar så mycket; hvad menar ni med att ödets hand trycker honom så hårdt? — Jag har talat nog, svarade Rob drömmande, — kanske för mycket. Hvad ni ej erfar af det guldlockiga barnet eller af den unge lairden sjelf, det erfar ni aldrig. Det finns saker, hvilka böra försänkas i glömska. Den unge lairden är mycket olycklig — utan sin egen förskyllan, — och det är vår uppgift att hjelpa och stödja honom, så att han gör sina förfäder heder. Hans ära är också den siste Mac Learys ära; jag ser långt in i framtiden, långt tillbaka i det förflutna, men att uppdaga en Mac Ivors fel och blottställa dem för menniskors dom är icke min uppgift. Stanna qvar här, unge man, och följ mig inte, tillade han, i det han aflägsnade sig långsamt, — var modig och trogen, och huset Mac Ivor vinner i er ännu en stödjepelare. Fortis, som insåg att hvarje bemödande att förmå den gamle högländaren till idare meddelanden vore fåfängt, samt up; fylld af aktning för hans en gång uttalade vilja, blickade djupt rörd efter den äre