Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1869, sida 2

un vigtig och allvarsam fråga, om hvilken jag tror, ) tt det råder mycken oenighet mellan mina inbjulare ocn mig. Jag skulle icke frukta för att framvålla denna memugsskiljaktighet, men jag frågar: kulle det vara möjligt att få tillräckligt tid, lugn ;ch uppmärksamhet härtill under den nuvarande eta valstriden och i närvaro af polisagenter, som iellre ville tillåta hvar och en annan än mig att å ordet? Helt visst icke! Men hvarom vänder sig triden för närvarande? Om en enda fråga: friheen. Utan frihet kan sanningen icke komma fram; let är friheten, som fattas oss, och vi måste deröre återeröfra friheten. I sex år har jag åt denna mpygift helgat alla mina krafter, och de personer, om icke blifvit ötvertygade af mina tal, bandlinsar och sträfvanden under den sednaste 6:åriga egislaturperioden, skola icke blifva det genom ett al och allmänna löften, hvilka endast alltför ofta ifva motsagda af sednare handlingar. Hvad handg angår, så anser jag mig kunna ställa mig vid an af hvarje annan kandidat. Att återeröfra riheten är den stora uppgift, som bör förena oss illa, och åt hvilken jag helgar mig med en bänsitvenhet, om hvilken jag kallar hela Frankrike ill vittne. Denna uppgift kan blott lösas genom on förening af alla sjelfständiga meningar, och jag illater mig att öppet säga Er, det J, måhända utan att vilja det, bidragen till att förminska vår kraft och öka den makt, som beröfvar oss våra triheter. Mesta uppmärksamheten i afseende på valen i hufvudstaden fästes vid striden i tredje valkretsen mellan Ollivier och Bancel. Af ett telegram har man erfarit, att den förstnämnde i Chatelet-teatern d. 15 dennes , vunnit en lysande oratorisk triumf inför en valförsamling, och sannolikt skall detta betrygga Olliviers val i denna krets. Tre dagar förut — den 12 om aftonen — hade en del moderata valmän sammankallat ett möte i Chatelet-teatern. Då striden här icke gällde person, utan den princip, hvars representant man anser Öllivier vara, och då man dessutom var nyfiken att höra den utmärkte mannens försvar mot demokraternas förbittrade beskyllningar, hade en ofantlig mängd folk strömmat dit. Mötet var utsatt till kl. 1(,8, men redan kl. 6 var trängseln utanför ingången till teatern så stor, att det var ytterst svårt att bana sig väg genom mängden. Till och med de derintill gränsande allterna voro uppfyllda med folk, som afvaktade teaterns öppnande, trots de ringa utsigterna att komma in der. Då dörrarne ännu kl. 8 icke voro öppnade, uppstod en stark trängsel; jerngallret och en sidodörr blefvo sprängda, och på ett ögonblick voro 1,200 å 1,500 personer inne i teatern och hade upptagit alla platser der. Kl. 9 mötte Ollivier och komitömedlemmarne, men kunde endast med yttersta nöd tränga sig fram. Efter en stunds förlopp, under hvilken ständigt hördes rop och hotelser i teatern, öppnade ordföranden församlingen och gaf Ollivier ordet. Då denne hade rest sig för att tala, uppstod ett våldsamt och långvarigt larm från flera sidor i salen. Ropen af dem, som begärde tystnad, blefvo icke det ringaste åtlydda. Omsider begagnade Ollivier ett ögonblicks paus för att utropa: Om I neken att höra mig, skulle detta vara den högsta oratoriska seger, jag någonsin upplefvat! Detta tycktes förväna de bullraude, så att de tystnade, och derefter blef det temligen lugnt. Ollivier började med att berätta fabeln om Jupiter och bonden, till hvilken åhörarne begärligt lyssnade. Han öfvergick sedan till omnämnandet aflagstiftningsarbetena, hvilket atbördes med lifligt bifall, som växte till stormande applåder, då han förklarade sig för en pressfrihet, som motsvarade den nuvarande spanska. Ollivier talade derefter om församlingsrätten, undervisningsfrågan, kort sagdt: alla de hufvudpunkter, om hvilka valprogrammen vände sig. Talet räckte 1!, timme. Till slut yttrade han om den radikala politiken: ,, Om det uteslutande skulle bero på att protestera, så finnes det endast en värdig, fast, energisk och ärlig väg, nemligen att göra så, som Victor Hugo, Eugene Cavaignac, Charros och Edgard Quinet gjort. Men om man aflägger eden till regeringen, så erkänner man dermed denna regering som berättigad. Beviset derpå är, att det i närvarande stund finnes samvetsgranna och begåfvade män, hvilka vägra att aflägga denna ed. Att aflägga en ed med hemlig föresats att bryta den, är ovärdigt. Orsdet ,ovärdigt (som den radikala valkomitån och motkandidaten Bancel användt om Ollivier) var signalen till nytt ovässende. Talaren ropade: ,Hvyar och en må svara inför sitt eget samvete. Har jag efter Edert förmenande handlat orätt, kunnen I ju rösta emot mig; men här är det Er pligt att höra mig! Oväsendet tilltog, och längst bort i salen fattade två valmän hvarandra i kragen, då den ene sville förbjuda den andre att föra oljud. Efter ett kort slagsmål förklarade polis(kommissarien församlingen upplöst. Flertalet utbröt i lifliga bifallsoch lefverop för Ollivier, som omringades af sina vänner, hvilka följde honom i triumf till hans Them. Utanför Chatelet-teatern voro ännu slangt etter midnatt stora folkmassor samlade, mestadels af de lägre klasserna. Nilcstan lika stor uppmärksamhet, som man i den tredje valkretsen lemnar Ollisvier, egnar man i den sjunde åt den sstrid, som der pågår. Här hafva advokaten Ilerold och Morin (medarbetare i, Avenir national) dragit sig tillbaka för Jules TFavre, och endast Henri Rochefort, den bekante utgifvaren af ,, La Lanterne, håller nu ständ som hans motkandidat. Visserligen möter Jules Favre motstånd, och man förebrår honom äfven hans bekanta tal mot materialismen, men det skall dock knappt blifva svårt för honom att besegra — VO — — — — — OM —