sgaste landskap i Nordtyskland, hvilket ingen anhan målare skulle ha valt till motiv för en tafla, utdraga en målning full af tilldragningskraft, ja af poesi. I sin sednare period uppsöker han kontrasterna i naturen; icke längre det typiska, utan det underbara, som landskapet i en blott några ögonblick varande serskild belysning erbjuder, fängslar hans pensel. Förut orträtterade han naturen i dess regelundna företeelse, nu sasttrollade han undantagen på duken. Men hvad än hans pensel vidrörde, alltid beherrskade han det valda ämnet och alltid framkallade han det intryck, som konstnären ställt honom till uppgift. PDen belt nyss slutade , Hildebrandtss utställningen företedde i en ståtlig rad af taflor 125 oljmålningar och 120 aqvareller — icke på långt när mästarens samtliga verk, hvilka till stor del gått till utlandet. Men det träffade sig så lyckligt; att de 300 aqvarellerna från hans verldsresa, hvilka egas af en engelsman, samtidigt här i Berlin kunde utställas i en privatmans permanenta konstexposition. I hvarje fall är Hildebrandts-utställningen endast ett litet försök att hedra den store hädangångnes minne. H.