Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1869, sida 1

1 svaret för dem, i hvilkas hand afgörandet rjaf krig eller fred ligger. Arbeten heldre 1 uppå, att den afskyvärda seden att föra tskrig öfverhufvudtaget må afskaffas! Hur besynnerligt än detta resonnement; isynnerhet den sista punkten deraf, låter, torde man dock ej kunna frånkänna detsamma sallt berättigande. För närvarande betraktas kriget ännu såsom en social nödvänsdighet. Men man skall ej i alla tider stänka så, och det behöfs ej en alltför stor sdosis optimism för att hoppas, att ur de sifrågavarande föreningarne skall utveckla sig en praktiskt utförbar tanke för krigssbarbariets afskaffande. Under tiden ha vi haft en konstutställning af sällsynt slag: utställningen af den aflidne professor Eduard Hildebrandts målningar, en exposition till ära för denne konung i färgernas rike. Eduard Hildebrandt föddes år 1818 i Danzig. Hans far var rumsmålare, och äfven sonen skulle, fattig som han var, idka detta yrke. Men den födde konstnären inom honom fann ej länge behag i denna mekaniska sysselsättning. Påverkadt af det pittoreska i hans födelsestads arkitektur och i dess skeppsfart, sträfvade hans snille efter utveckling. Med en portfölj full af ritningar, vid hvilkas utförande endast hans konstnärliga sinne ledt honom, vandrade han, 19 år gammal, till fots till Berlin, för att der söka sin lycka. Han blef icke upptagen i konstakademien, ty hans ritningar voro ej tillräckliga för att bereda honom en friplats. Till all lycka fann en skicklig mästare, marinmålaren professor Krause, i ritningarne ett drag af genialitet; han tog ynglingen till sin atelier och har äran af att hafva utbildat nutidens störste tyske målare. Sin första studieresa företog Hildebrandt till Skandinavien och de britiske öarne. Det är otvifvelaktigt och kan dessutom bevisas genom hans målningar, att de åsigter, hvilka han dervid vann i ert fidernesland, iakttagelserna af den nordiska ljusreflexen o. s. v., varit af stort infytande på hans konstnärliga riktning. Efter denna resa begaf sig Hildebrandt till Paris. Der, hos den berömde genreoch marinmålaren Eugene Isabey, tillegnade han sig denna glänsande teknik, som derefter åtföljde alla hans verk. Återkommen till Berlin, gjorde han den för honom betydelsefulla bekantskapen med Alexander von Humboldt, som fästade konung Fredrik Wilhelm IV:s uppmärksamhet på honom. Nu börjades i största skala detta outtröttliga konstnärliga vandringslif, hvarunder Hildebrandt gjorde sin pensel hemmastadd i alla zoner. Först begaf han sig, på uppdrag af konungen, till Orienten. Derefter drog honom hans håg till de arktiska trakterna. Norden utbytte han derpå åter mot den europeiska södern: Spanien, Portugal, de närbelägna ögrupperna, Italien sågo den raske, jovialiske vandraren. En förvånande mängd ayvareller och motiver till oljmålningar blet resultatet af dessa vandringar, och denna period, från 1852 till 1856, är helt säkert hans högsta konstnärskaps. Derpå följde perioden af hans virtuosiket. Knappt hade Hildebrandt fört skatterna af ifrågavarande resa i säkerhet, innan han ånyo rustade sig, och denna gång till sin. resa kring verlden. Han begaf sig öfver norra Afrika till Indien, östra Asien, det asiatiska öhafvet, gick derifrån öfver till Kalifornien, genomvandrade Nordoch Sydamerika samt återvände först hem sedan han trodde sig hafva uppfattat alla zoners ljusföreteelser och landskapliga : typer. Trehundra aqvareller från alla delar af jorden voro de herrliga frukterna af denna verldsresa. Vid sidan af dem uppstodo åtskilliga oljmålningar, hvilka tillhöra de bästa produkterna af mästarens sista period. En af dessa oljmålningar är innerligt förbunden med historien om Iildebrandts död. Det är taflan ,Under eqvatorn, det sista verket af hans pensel, ett sjöstycke, på hvilket hafsvågorna framstå i djupblå färgskiftning. Den deri gifna lösningen af ett ytterst svårt ljusproblem skall ha beredt mästaren en lång följd af sömnlösa nätter. Vid 1868 års utställning för första gången framställd inför den stora allmänheten, framkallade denna målning, emedan den ofantligt afvek från de traditionella åsigterna om hafvets färg, på ett oväntadt sätt kritikens opposition. Man trodde ej på Hildebrandts framställning och kallade taflan på skämt ,,det blå underverket. Förgäfves tillropade han herrar kritici: Begifven eder bara till eqvatorn och sen sjelfva såsom jag sett, då skolen J tro! — Kritiken förblef otrogen. Detta upprörde honom. Hans kropp, böjd under bördan af en på den sista tiden ända till öfvermått stegrad själsverksamhet, gaf etter för denna ovanliga känslostorm — en obetydlig yttre åkomma kastade honom på sjukbädden, från hvilken han, som trotsat alla zoners klimatiska besvärligheter, ej åter skulle resa sig. Hilsebrandt dog ännu under förlidet års konstitställning, alldeles i midten af sin konstnärsbana, på det djupaste sörjd af alla, som någonsin gladt sig åt och njutit utaf le genialiska skapelserna af hans lätta — te mn nand. Hildebrandt var i ordets egentligaste betydelse herrskare i färgernas rike. Alla jusföreteelsernas hemligheter syntes ha ippenbarat sig för honom, och han förÅAr .T. 23 .