Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1869, sida 1

i Kulnes skada, det är, lindrigt sagdt, er jerfhet, som medger, att man betrakta ;den såsom en ingalunda tillfällig länk den kedja af demoralisation, som nu fas omsluter och allt fastare insnörar stat och ssamhälle i Österrike. Hvem kommer här vid icke att tänka på de gamle egyptier nas lag, enligt hvilken stölden på sätt och svis var tillåten, men tjufvarne hade at noga akta sig för upptäckt? Läto de grip: ssig, så var det slut icke blott med dera: frihet, utan äfven med deras moralisk: sexistens. Österrike har satt sin ära på spel ingalunda genom förvärfvandet a den hemliga depeschen, utan genom det knappt begripliga steget att i otid offent liggöra densamma. Att saken i sjelfva Österrike betraktas på detta sätt, bevisa yttrandena derom i de oberoende tidningarne derstädes. Jag har just framför mig en artikel i Wienertidningen , Vaterland af den 30 April, som börjas med följande ord: ,,Depeschen är stulen. Hur man än må ha kommit i besittning at densamma, men stulen är den. Det var måhända under krigstid, som man bemäktigade sig den, och dermed må man rättfärdiga tillegnandet. Men det var under fredstid, som man gjorde bruk deraf, och detta kan på intet sätt ursäktas. Detta är en ytterligare stöld. — Härefter göres i artikeln grefve Beust ansvarig för offentliggörandet. , Han — eller andra i hans namn — må hundra gånger förklara sig icke ha haft dermed att skaffa. Prejudicen talar så starkt deremot, isynnerhet om man återkallar i minnet tidigare indiskretioner, att endast ett bevis på motsatsen kan rentvå grefve Beust personligen. Men detta bevis skulle endast kunna presteras derigenom, att han samtidigt offentligen erkänner sin vanmakt att utöfva vederbörligt inflytande på saker, som röra honom, och i så fall måste han antingen post festum vinna detta inflytande, för att sanningsenligt kunna försäkra, att dylika saker ej åter skola hända, eller ock måste han taga sitt afsked. Som man ser, har det offentliga medvetandet i Österrike blifvit känbart såradt. Och om man blott vid depeschens offentliggörande gått ärligt tillväga! Men det låg uti herrarnes i Wien afsigt att med denna depesch företrädesvis störa det goda förhållandet mellan Preussen och Italien. Härför voro emellertid några ord i depeschen rätt obeqväma. Man uteslöt dem helt enkelt — hvad betyda väl också ett par stackars ord! De voro visserligen följande: ,,utan Italien kunna vi ej sluta fred, och man torde medge, att om dessa, den preussiska förbundstroheten på det klaraste sätt uppenbarande, sju ord verkligen saknats i depeschen, detta kunnat bli temligen skickelsedigert för Preussen. Men de ha, som sagdt, på ett illslugt sätt blifvit utstrukna af en österrikisk hand, och — något som just ej kan vara af gynnsamt inflytande på den österrikiska generalstabens arbetens vetenskapliga rykte — till stölden sällade sig förfalskningen! Hvilken verkan saken kommer att utöfva på det sedan någon tid tillbaka i alla fall icke serdeles intima förhållandet mellan Preussen och Österrike, måste ännu lemnas derhän. Emellertid har ett väldigt pennkrig uppstått å ömse sidor, som nästan kommer oss att glömma, att vi för tre år sedan slöto en ,,evig fred med Österrike samt att grefve Beust påstod sig vilja uppfatta sin nuvarande ställning såsom en fredsoch försoningsapostels. Ehuru midt i freden, våga vi likväl ej hängifva oss åt fredens lyckliga medvetande. Icke blott grefve Beust och hans vänner, nej äfven de fredligaste och humanaste menniskor i verlden påminna oss om krigets alla eventualiteter. Viha från den 22 till den 26 April haft samlad inom våra murar den internationella kongressen af föreningarna för i fält sårade och insjuknade krigares vård. Omkring 150 representanter af föreningar i 23 europeiska länder voro samlade. Med ledsnad fann man Nordamerikas förenta stater orepresenterade. En liten jalousi synes ha tillbakahållit de amerikanske herrarne. Förhandlingarne fördes dels på franska, dels på tyska. Den svenske representanten deltog flera gånger lifligt i debatten. Såsom hufvudsakligt resultat af förhandlin-, garne äro att inregistrera de båda beslut, enligt hvilka, för det första, i händelse at ett krig de neutrala länderna skola skicka sina umbärliga militärläkare till tjenstgöring i de stridande armeerna, och, för det andra, äfven sjökrigen skola dragas inom Genferkonventionens område. Konungen, som till betäckande af kostnaderna för kongressen ställt en summa af 8,000 thaler till föreningens i Berlin disposition, lät all möjlig uppmärksamhet komma de utländska kongressmedlemmarne till del. I Potsdam, dit han efter förhandlingarnes slut inbjudit församlingen, utöfvade han personligen det älskvärdaste värdskap, en konst, som i utomordentligt mått är honom egen. På den stora allmänheten gjorde kongressen ej något synnerligt intryck. Förhandlingarne, ehuru offentliga, lockade endast få åhörare. Man förbiser ingalunda i föreningarne för de sårades vård och i deras kongress beviset på en växande humanitet och ett önskvärdt närmande mellan alla civiliserade nationer, också bevisade man är 1866 här, att man förstår göra uppoffringar för föreningarnes ända4