Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1869, sida 2

ven gatuoroligheterna i Londonderry ha blifvit bekräftade, vid hvilka flera oskyldiga personer fingo sätta lifvet till. Prins Arthurs ankomst dit lärer gifvit anledning till första uppkomsten deraf. Hopar af lärpojkar afsjöngo nemligen, under det de tågade förbi prinsens bostad, en orangistisk sång, riktande således i viss mån en muntlig ps:ttion mot afskaffandet af den irländska statskyrkan. Uctefster ropades pereat för Gladstone och Dowse, stadens liberale representant i underhuset. En skara katoliker gjorde en motdemonstration, och så var bataljen i gång. Hvad slutligen det sednaste oväsendet i Cork angår, så synas de berättelser, vi förut meddelat, vara fullkomligt riktiga. Emellertid tycks den rabulistiske borgmästaren hafva kommit till insigt af, huru opassande han betedt sig. Naturligtvis söker han undskylla sig med, att man oriktigt tydt hans ord. I ett bref till en i Cork utkommande tidning yttrar han: ,Jag skulle vara den siste man på Irland, som gillade ett mordanslag, vare sig mot en prins, eller mot en bonde. Jag kallade 0 Farrell nen ädel karakter, icke för hans h lingars skull, utan emedan jag visste hönom hafva hyst en uppriktig kärlek för Irland. Detta är efter min åsigt en stor dygd, hvilken måste göra OFarrells minne dyrbart för hans landsmän. Utan tvifvel skall dock icke denna advokatyr hjelpa honom i den undersökning, hvilken — enligt ett i telegram meddeladt yttrande i underhuset af Fortescue — kommer att anställas. Den allmänna uppmärksamheten har från den långvariga och tröttande irländska kyrkofrågan ånyo blifvit riktad åt en utländsk fråga af mycket obehaglig beskafsenhet: den bekanta Alabama-frågan. Senaten i Washington har — som bekant är — i början af förra månaden förkastat den mellan lord Clarendon och Reverdy Johnson afslutade öfverenskommelsen och rappellerat den sistnämnde från ambassadposten i London, samt till hans efterträdare utnämnt Motley. Underrättelsen härom mottogs temligen lugnt af den engelska pressen, enär allt detta icke var oväntadt. De sednaste underrättelserna från Förenta Staterna ha emellertid satt den allmänna opinionen i stark rörelse. De meddela neml. det tal af senatorn Charles Sumner i Alabama-frågan, hvilket föregick traktatens förkastande. Sumner, en af den förre presidentens ifrigaste motståndare, anföll häruti på det häftigaste Andrew Johnsons försonliga politik gentemot England, och framhöll isynnerhet, att en utjemning i denna sak icke var tänkbar, innan engelska regeringen öppet tillstått, att den kränkt de internationella förpligtelserna till Förenta Staterna och förklarat sig villig att lemna upprättelse derför. Sumner uppgjorde dessutom en beräkning öfver de ofantliga materiella förluster, som utrustandet af kaparefartyg i de engelska hamnarne hade vällat unionen. Han uppKattade den skada, som blifvit handeln tilliogad, till 110 mill. dollars, hvilket dock efter hans förmenande endast var en ringa del af oen totalförlust, som Förenta Ståterna lidit. England var nemligen — enligt hans uppfattning — skuld till, att kriget mot sydstaterna räckt två år längre än det skulle gjort utan Englands indirekta understödjande af upproret. Då undertryckandet deraf hade kostat unionen tillsammans 4,000 mill. dollars, vore det icke obilligt, att England skulle bära hälften af dessa enorma utgifter. , Huru än — sade Sumner — denna ofantliga räkning en gång blir uppgjord, så är det visst, att hvarje domstol, som endast fäster afseende vid billighet, skall komma till samma resultat.