Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1869, sida 2

lauer Zeit. förklaras rentaf, att preussiska regeringen skall skaffa sig upprättelse för Österrikes hänsynslösa offentliggörande af den bekanta Bismarckska depeschen af den 20 Juli 1866 genom ,att sätta sig i förbindelse med de nationaliteter i kejsarstaten, hvilkas strätvan efter sjelfständighet och oberoende erbjuder en vidsträckt terräng för politiska inverkningar. Dermed åsyftas naturligtvis ungrarne och czekerna. Den nämnde korrespondenten är dock ännu i orisshet om, huru man i Berlin tänker serbjuda Ungern Preussens eller hela det nordtyska förbundets protektorat. Det är väl dock i hög grad osannolikt, att preussiska regeringen under en så plump form skall börja sina agitationer i Ungern; men troligt är, att man fästat sin uppmärksamhet på möjligheten af att öka de svårigheter, som för Österrike kunna uppstå af en stark sjelfständighetsrörelse i Ungern, och detta framgår tydligt nog af den omständigheten, att ,Nordd. allg. Zeit. helt öppet fraterniserar med den ungerska riksdagens venster och uppmanar magyarerna att bryta de band, som binda det vid Österrikes utrikespolitik, eller med andra ord att störta rikskanslern Beust och hans verk, utjemningen med Österrike och författningen af den 19 December 1867. Teue freie Presse för den 2 dennes säger: ,Vi veta, huru vi skola uppfatta dessa hotelser. Man vill nu försöka samma agitationspolitik hos de andra nationaliteterna, för hvilken redogöres i baron Werthers depesch med anledning af kejsarkröningen år 1867. Kabinettets i Berlin politiska inverkan skall utsträckas till erekerna och slovenerna, och om dessa folkstammar för framtiden skulle visa sig ännu oroligare än förut, så känna vi källan. Samma tidning fäster uppmärksamheten på den öppenhet, hvarmed anhängarne af den preussiska regeringspolitiken nu yttra, att nordtyska förbundet verkligen är mera till besvär än till gagn för Preussen, samt att konung Wilhelm handlade som en utmärkt regent genom att hålla på annexioner i st. f. på bildandet at ett förbund. Så heter det i en skrifvelse från Berlin till ,,Schles. Zeit.: De synpunkter, som finnas uttalade i depeschen af den 20 Juli 1866, delades då af det stora flertalet utaf preussiska folket. Man fruktade snarare för, att Preussen skulle fordra förlitet än förmycket för sig sjelft; man var rädd för, att pennan skulle förstöra det, som med svärdet var vunnet. Hos det preussiska folket förefanns ingen entusiasm för ett nordtyskt förbund, och ännu i denna stund finnes ingen entusiasm för denna sak. Den, som minnes förhandlingarne på den utomordentliga landtdagen under våren 1867, skall medgifva, att äfven de preussiska deputerade, med undantag af det national-liberala partiet, mera ansågo förbundet som en ,tung estergift åt segertroferna år 1866, än som en verklig vinst. Hvad grefve Bismarck i Nikolsburg motsatte sig, var att göra eröfringar i sjelfva Österrike, samt att — såsom konung Wilhelm under en tid sattei fråga — fordra Böhmens afträdande till Preussen. Af män, som voro närvarande vid förhandlingarne i Nikolsburg om vapenhvilan, ha vi sjelfva hört berättas, hvilka scener som af denna anledning föreföllo mellan konungen och Bismarck, samt huru kronprinsen till slutet måste medla dem emellan. Vi äro skyldiga grefve Bismarck tacksamhet för, att han bevarade Nordtyskland från annexionen af det czekiska folket. Vi skulle derigenom icke endast hafva ådragit oss Österrikes dödliga hat, utan äfven tillika fått hela den panslavistiska agitationen på halsen, enär Preussen som representant för den tyska nationalitetsideen helt annorlunda måste gå det czekiska oväsendet på lifvet, än det af mångfaldiga stammar sammansatta Österrike behöfver görak. Som man ser, bar offentliggörandet af den Bismarckska depeschen haft det goda med sig, att de preussiska tidningarne nu sjelfva framkomma med öppet uttalade medgifvanden, hvilka lemna en klarare belysning både it det preussiska kabinettets planer och åt hela situationen i Tyskland. FRANKRIKE. Innan senatorerna den 30 April åtskiljles, ville de känna utrikesministern Lavaette på pulsen i afseende på den romerska frågan. På grund af hans antecelentia våga de nemligen icke rätt tro på honom i detta afseende. Det var grefve JSågur, som förde de klerikala herrarnes alan. Lavalette är diplomat nog för att — likasom Talleyrand — veta, att det innes ögonbliak, då språket hör användas