Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1869, sida 2

att skrapa mot botten, och der den så ledes kunde gå till segel när som helst. Jemte dem hade tvenne arbetare med följt, hvilka det vanligtvis ålåg att skepp ut mjöl och föra spanmålen till qvarnen således karlar, som voro tillräckligt kunniga i jaktens manövrering för att åtaga sig en så dyrbar last som mrs Mac Ivors döttrar. Den ene arbetaren, en sorglös och munter ung man, hade blandat sig med folkmassan på landningsbryggan. Den andre, synbarligen en sjöman till yrket, gick, på ringa afstånd från elden, fram och tillbaka likasom på en ostindiefarares däck, med händerna på ryggen, och riktade sina irrande, något skelande ögon än på den annalkande ,,Kate Dales röda och gröna lanternor, än på den lifliga bryggan och än på de båda sällsamma, framför elden sittande kamraterna. Stundom stannade han ett ögonblick, och när belysningen från den flämtande elden då träffade honom, upptäckte man lätt, att ungdomsåren lågo långt bakom honom, och att, i stället för det hos sjöön vanliga uttrycket af glad sorglöshet, en JSS Qystep -onvishet uttryckte sig i hans bruna, af ett borstigt; ssart skägg till hälften dolda ansigte. Han hade åter stannat i närheten af elden och beräknade synbarligen den tid, som skulle förflyta innan ångbåten hade lagt till, då en ung officer framträdde till honom. — God afton, vän Barrow, sade officeren vänligt, i det han lätt berörde sjömannens axel, — ni väntar väl fremnande? Ä