Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 maj 1869, sida 3

Hr Casparsson matsatte sig hvad utskottet före slagit samt kriticerade i ett längre anförande ut skottets motiver för dess framställning; talare gjorde icke något yrkande i frågan, åtnöjande sig med att lemna de upplysningar han meddelat. Hr De Mar yttrade hufvudsakligast, att Nor berg vore den trakt, som borde förenas med huf vudstaden ; att det ej vore statsekonomiskt klok att, derföre att man begått ett misstag vid anlägg ningen af Stockholm—DUpsala-banan, nu ytterligar lägga norra stambanan i denna rigtning. Klokar vore det att, om man begått ett misstag, i tid för minska följderna af detsamma. Han yrkade bifal till hvad utskottet hemställt. Hr Leyonancker jemförde de olika orternas olik: interessen af den nya stambanan och kom dervic till det resultat, att det vigtigaste interesset att be vaka vore Westmanlands bergslagers. Norrland: intresse på Sala vore af intet värde. Den af stats. utskottet nu föreslagna rigtningen vore den ginaste och bästa mellan bergslagerna och hufvudstaden Att Upsala-banans anläggning icke varit den för. delaktigaste, hade erfarenheten redan visat, då vid dess besiutande förespeglats, att densamma borde anläggas tvåspårig, hvaremot erfarenheten nu ådagalagt, att den icke ens så att säga kan behöfva ett spår. Tal. påpekade, hurusom man i vårt land hittills försummat bergslagsbanor, hvilket han ansåg hafva varit ett synnerligt stort fel, då endast dessa banor, enligt talarens förmenande, kunde sägas hafva någon egentlig framtid. Det vore synnerligen origtigt att lägga den norra stambanan i en orätt rigtning för att bespara några mil jernväg. Tal yrkade bifall till statsutskottets förslag, så mycket heldre, som deri fanns uttryckt en tanke, den nämligen, att med norra stambanan borde statens stambanor afslutas. Bestämde man sig nu för att bifalla utskottets förslag, blefve den naturliga följden, att statsbanorna förr än eljest blefve färdiga, hvilket vore en stor fördel, synnerligast som de enskilda jernvägsanläggningarna derigenom antagligen äfven förr skulle komma till stånd. Hr Rydin ansåg det olämpligt att diskutera fråsan om banans sträckning innan man bade afgjort frågan om medel dertill. Tal. yrkade derföre, att Riksdagen, med bifall till utskottets afstyrkande å grefve Sparres motion, måtte i öfrigt afslå utskottets hemställan. Hr Tornerhjelm och frih. Beck-Friis ansågo äfven att det ej tjenade till något att för närvarande y3ttra sig definitivt rörande sträckningen och instämde derför hufvudsakligen med hr MontgomeryJederhjelm. Friherre v. Essen, som reserverat sig not utskottets hemställan, framlade ej något speielt yrkande vidare är att Sala-linien ej måtte ifallas. Grefve af Ugglas ville ej heller godkänna itskottets förslag, utan hemställde, att riksdagen kulle begära, att K. M:t, efter förutgången nogrann undersökning och utr: ming, ville för rikslagen framlägga bestämdt förslag i afseende å lenna banas sträckning. För utskottets förslag alade hr Hasselrot, grefve Cronstedt och frih. Termeden, hvaremot trih. Bildt förklarade att det ore honom temligen likgiltigt för hvilken sträcking man uttalade sir, blott riksdagen yttrade sig estämdt och ej, som nu ifrågasatts, endast inkränkte sig att uttala sympatier för frågan. Sedan diskussionen, som genom de många olika rkanden, hvilka derunder framställdes, gaf ett rof på omöjligheten att kunna förena de skiljda ntressena, fortgått till framåt midnatt, anställdes : otering mellan hr Rydins yrkande samt bifall till tskottets hemställan, och utföll denna votering i, att 80 röster afgåfvos för godkännande af hr ydins äsigt samt 31 för utskottets förslag. Kamaren beslöt sålunda att med afslag å grefve Spares motion, jemväl afslå den at utskottet föreslagna träckningen för norra stambanan.