Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1869, sida 3

OIngUHvCII Al IICIUInC vunuct; uUVHLIHN JuUuG nÅmcCu 1111 presentera för läsaren: Grosshandlare M. var den förste af dem, Så glad och så munter i hågen; Till åldern han var omkring trettiofem Och trifdes rätt gerna på vågen. En Nimrod, han känd var på sjö och på land, Han jagade gerna båd ejder och and: Den andre det var just en konglig sekter, Som lät sig magister ock kalla; Han älskade jaga, men diktade mer Om jagtäfventyrena alla. Hans namn det var S., och ban brukte lorgnette, Begagnade , plaid och var mycket kokett. Den tredje utaf dem var glad som ett ny, Var med om allt det, som var galet. Till sinnet han alltid var lätt som en sky: Herr T. han var alltid i valet, När det ibland vännerna gälde en färd; Ty genast af alla han nämndes till värd. Morjens, min gubbe, ropade M., ,,alle man på däck, hissa segel i topp. Du skall veta, att vi ha kommit ut till dig för att skaka stadsluften af oss. Ja, ja! Ja, ja! Det vill säga, min charmante bror, afbröt S., i det han graciöst fattade mig med två finger i rockslaget, ,att vi ämna jaga: skjuta en mängd med änder, ejder, säl och mera sådant. Ja, och vi ha mat med oss — mycket mat och god mat och dessutom pankakor, upplyste T. — nu ni andre, så kan jag få förklara saken för denne beckbyxornas och torskarnes ädle konung, deklamerade M. och fortfor: vVi skyndat tillsamman, Vi tre ifrån stan Med fröjd och med gamman. Vi ge den nu f—n.4 Ja, afbröt S., som alltid var mycket fransysk: , Till dig för att jaga öch fiska, mon cher, Det skall oss behaga I skärgården här. — — .Och i någon spricka Bland skären jag ber En tuting få dricka, När solen går ner, afbröt nu T. i sin ordning. Jaså, mina herrar, är det på det viset, nå, då förstår jag och skall snart vara färdig. Hvad är det för vind ? frågade jag. Nordvest, svarade M. Pardon, mon ami, inföll S., ,ostlig, rakt ostlig är han, det vet jag bestämdt, ty jag har känt hur det dragit i nacken hela tiden vi voro på vägen. ,Åh, prat! vinden är sydvest-, sade T. ,Båtkarlen hade sydvest hela tiden, det är säkert. ,,Sydvest? frågade M. förvånad. ,Sydvest, mumlade S. ,,Ja, sade T., ,såg ni inte, att Niklas hade sydvest? — O, hvad I ären för sjömän! Nu går jag ombord och kokar kaffe, fortfor T. skrattande. En stund derefter hade vi stufvat ner bössor, fiskdon och matkorgar samt voro under segel på —— min jakt. För en laber nordvest sköto vi saktal. framåt, men då vi ej sågo till någon fogel, så beslöto vi att först äta frukost och sedan fiska, hvar-J före vi lade till vid Räfholmen. M. och jag buro i land korgar och dylikt. T. dukade, och S. såg få Efter en liten stund började S. att skarpt orgnettera toppen af holmen och gick sedan efter sin bössa och kikarn, med hvilken han derefter gjorde sina observationer. Jag ämnade just fråga, hvad han såg på, då M. knuffade mig i sidan och hviskade ,, tyst! — Sakta smygande sig på tåspetsarne skyndade S. sig inåt ön, med bössan i ,färdigt gevär och båda hanarne spända. ,Tyst nu!, sade M., så skolen I snart få höra en jagthistoria, men låt oss gå efter sakta, så få vi se, hvad han gör.f ,Gå ni, så skall jag laga i ordning maten, sade T. Vi gingo. nu efter ett stycke, men snart lade M. handen på min arm och sade: Ser du den der kråkan, som sitter der på bergsklinten 2. Ja visst! Nå, var säker på, att det är den det gäller; vänta få vi se. Vi sägo nu äfven huru S. varligt närmade sig den intet ondt anande fogeln. Slutligen lade han an — pang! — och kråkan flög. Vi hade nu sett nog och skyndade tillbaka. Snart nalkades S. med ,hvila gevär, högtidlig som en dödgräfvare, med spaden på axeln. Var det du som sköt? frågade T., sysselsatt med att draga upp en butelj öl. ,Ja, sade S. ,och det ett skott som var det märkvärdigaste jag någonsin skjutit; hör ska ni få höra. Du ursäktar väl att vi äta frukost under tiden? frågade T. ,Ät, materiela varelse, svarade S. med ett högtidligt förakt och lade armarne i kors, sedan han ställt bössan emot en berghäll. Nå, men tala för all del om hvad du sköt på, bad jag den förtörnade. Vi angrepo nu matvarorna med god aptit, under det S. beskref hur han hade fått sigte på en örn, en riktig hafsörn, och närmat sig denne precist på samma sätt, som indianerna närma sig gazellerna, nemligen emot vinden och krypande på magen. Slutligen, fortsatte han, ,,kom jag det stora djuret i skotthåll, jag lade an — jag sköt, men — hvad tror ni örnen gjorde? — — — Jo, han såg på mig med den mest majestätiska blick man kan tänka sig, en blick sådan, att jag ej var i stånd att skjuta af den andra pipan; — sedan höjde:han sig med stolta vingslag och försvann — det var en sublim syn. Ett skallande skratt var belöningen för den stackars S:s historia, och förtretad tröstade han sig med: öfverlefvorna af frukosten. Vår berättelse om, hur vi följt efter honom och sett kråkan, Åhördes af honom under grämelsefull tystnad. Vi fortsatte nu vår färd söder om Wrångö, seglade sedan norrut och ankrade öster om nämne 6. Här skiner solen, och fisken leker Och nappar flitigt uppå vår krok. Den fisk vi få genast T. då steker: Rätt snart så ha vi ett litet kok. Men S. han tycker det är så bräkigt Att klyfva skalen och sätta på Samt säger till oss: ,det här var tråkigt Ty alla fiskarne ä för små. Gär så i ruffen att ta sin pipa; Strax sätter T. på hans krok en sill. Sen kommer S., men man kun begripa, Hans ,,Jeger Matjes den hänger still. Till slut förlorar då S. humöret Och längtar endast att få sig mat. Nu har jag napp! skrek han, drar upp snöret Får opp sin sill — men står der helt flat. Detta var då inte underligt, ty T. hade i hastigheten stuckit kroken igenom fisk sågo S., med sin fångst högt upplyftad i venstra handen och med lörgnettn i ögat, med den mest undrande min betrakta den hängande holländaren, var det omöjligt att låta bli att skratta. S., som ej ännu blifvit varse det sprett man spelat honom, vände sig helt allvarsam till M. och sade: Hvad skratten I åt? Han I då aldrig sett, att kroken kan fastna i både ryggen och stierten på en fisk, om hen befinner sig ofvanför betet, när man häftigt rycker upp snöret? Då vi immerfort skrattade, instämde S. äfven deri och fortfor: ,Ja,! skratta ni, det är pardieu ganska lustigt; men hvad är det egentlingen för en fisk? Ar AS MR AA OA DD — — — —7 ens stjert. När vil: