Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1869, sida 2

lenna förskansning förde öfverste Whiti nore sitt artilleri och intog den efter 24 immars beskjutning. Kowaru hade emelertid undkommit. Dagens post; TYSKLAND. OÖfientliggörandet af grefve Bismarcks örtroliga depech af den 20 Juli 1866 till zresve Goltz har väckt stor förargelse i erlin. Troligen skall häraf uppstå en ny rbittrad fejd mellan de preussiska och öterrikiska tidningarne. Äfven grefve Bismarcks yttranden i parlamentets möte den 22 dennes, med anledning af det liberala partiets önskan om att få en , blå bok framlagd, måste uppfattas såsom rikadt mot österrikiska regeringens förmenta indiskretion. Förbundskanslern yttrade sig ungefär så här: Jag tackar parlamentet för att det hittills icke begärt en dylik blå bok. Sådane anspråk skulle kunna försvåra vårt arbete och jag tror äfven tynga på finanserna, ty ett sådant dubbelt bokhälleri skulle knappast kunna bestridas med våra nuvarande arbetskrafter Jag skulle då blifva nödsakad att om samma föremål skrifva två slags depecher: för det första sådane noter, som äro bestämda till verkligt bruk i diplomatien, och sedan noter, som äro berä nade på offentligheten. Så sker utan tvifvel öfverallt (2) och bör icke uppfattas som bevis på, att jag älskar hemlighetsmakeri. Jag skulle t. o. m. nödsakas att gå ännu längre; jag måste skrifva många depecher tör offentligheten, som jag eljest icke skulle skrifva, enär de för öfrigt äro öfverflödiga. Jag skulle isynnerhet då blifva tvungen dertill, om jag genom offentliggörandet af officiella aktstycken ville inlåta mig i en agitatorisk täflingsstrid genom pressen med andra regeringar, som anse detta för sin uppgift. Jag har, som J alla veten, haft stort skäl dertill; jag vill icke säga, af hvilka skäl jag försmått att inlåta mig på en sådan strid. Jag tror icke, att de regeringar, som i denna riktning missbruka parlamentet och det diplomatiska verktyget som ett språkrör för offentliggörande af saker, hvartill man eljest använder den icke-officiella pressen, skola hafva mycken glädie af de resultater, som de derigenom vinna. En olycklig verkan är alltid det misstroende, som uppstår hos andra regeringar. En regering, som går för långt i sina offentiggöranden, riskerar, att ingen stat framdeles skulle meddela något annat, än hvad den lika gerna kunde låta trycka i sin officiella tidning. Gentemot sådane regeringar måste man bli så försigtig och tyst, att derigenom icke blott den diplomatiska förbindelsen kommer att lida, utan att äfven hvarje utveckling af ett förtroligt förhållande skulle qväfvas i dess början. Då jag riskerar, att en regeriog genast offentiggör hvad jag meddelat, i tro på dess diskretion, och måhända t. o. m. är utsatt för, att innehållet blir förändradt för att tjena vissa ändamål, eller meddeladt utändska kabinetter, så kan det nog hända, att jag en gång bränner mina fingrar, men icke oftare! Utan tvifvel syftar Bismarck med dessa uttryck på det österrikiska kainettet. Nordd. allg. Zeit. för den 24 dennes omtalar den österrikiska generalstabens ofta nämnda arbete i en häftig artikel, som slutar sålunda: ,,Det synes, som vore det generalstabens afsigt att fortsätta arbetet med den österrikiska ,,röda boken. Ty på annat sätt kunna vi ej förklara den tendentiösa framställningen af fredsunderhandlingarne år 1866 och ossentliggörandet af en utländsk regerings chifferdepescher, hvilka endast kunna läsas med tillhjelp af en stulen nyckel. Det ligger härtill en fingervisning med afseende på den sinnesstämning, som i Wiens högsta kretsar råder mot Preussen, och hvilket således måste blifva af afgörande inflytande på det preussiska kabinettets politik vid historiska tilldragelser i Europa och de allianser, som deraf uppkomma. H— —-—