nan annu en tredje gang, så ma man lata naturen taga ut sin rätt. Regeln kan i korthet lyda så: Den som kan låta vara, han låte vara. Sedan härmed konstens betydelse inåt eller för hemmet afslutats, kastade föreläsaren till sist en blick på konstens betydelse utåt, för samhället. Frågan är dervidlag, hvad tidens fordran är. Man klagar .öfver vår tids fabriksmässiga nivellerande och öfver dess brist på poesi i jemförelse med forntiden. Hvart har glädjen tagit vägen, hvart friskheten i folklifvet, ja, man kunde till och med fråga, hvart hafva originalerna tagit vägen? I stället för väldiga och sjelfständiga hjeltegestalter hafva vi dresserade soldater, ja, 1 stället för röfvare hafva vi ficktjufvar. Det råder en allmän ängslig traktan efter att inpassa sig i de allmänna förhållandena. Denna fruktan för att skilja sig från mängden är vår tids lyte. Men, fortsatte föreläsaren, man må icke misströsta. Före soluppgången är det alltid kallast. Hvar frälsningen ligger påvisades härefter. Hos de gamle var personligheten ganska utvecklad, men det var dock endast naturlifvet, som af dem omfattades. Kom så kristendomen och gjorde revolution. Den införde andens element i menskligheten. Detta spörjes redan i medeltidens dunkel och jäsande oro. Vår tid har upptagit det goda både från de gamles och medeltidens, och renaissancen är just denna samverkan mellan naturlifvet och anden. Men ännu hvilar allt på samfundslifvets allmänlighet; personligheten har icke utvecklats till sin fulla kraft. Allt visar dock, att den håller på att bryta sig fram och att den skall lyckas, för att att en gång omfatta allt. Värt land är ett af dem, der personligheten mest utvecklats. Från hemmet såsom samfundets grund skall nu humaniteten utgå för att genomtränga samfundslifvet. Öch i denna hemmets mission är det, som konsten bar sin uppgift. När anden funnit barmoni, blifvit fri och medveten om sin höga uppgift, då skall denna fruktan för att ställa sig fram försvinna. Skolan skall stå på hemmets grund. Historien, isynnerhet fosterlandets, gymnastiken, förvärfvande genom frihandsteckningen af blick för liniernas fria skönhet, allt sådant skall mera ingå i uppfostran. Då skall, i stället för våra femtonåriga pedanter, uppstå en fri, glad! ungdom. Hvad qvinnan vidkommer tadlade föreläsaren såsom den falskaste bland åsigter den, att qvinnan skulle förlora sin qvinlighet genom att sjelf förvärfva sitt bröd. Vidare gillades icke den åsigt, att qvinnan skulle vara af naturen mindre gynnad på intelligensens vägnar. Oaktadt bristerna i hennes uppfostran, se vi dock alltjemt bevis på motsatsen. Ingalunda borde förnekas, att hennes egentliga plats är i hemmet, men hennes fria berättigande måste vindiceras. Arbetet kan aldrig annat än adla. Heder öfver vårt land, om konung Oscars initiativ fullfoljes. — Står krämaren, så slutade föreläsaren denna afdelning, bakom sin disk och finner det bra tomt detta enda ändamål för lifvet att hopa skilling på skilling, hur annorlunda skall han icke då blifva, när han sjelfmedveten känner med sig sitt ausvar mot fosterlandet? Häråt bör tidens sträfvan riktas. Då behöfver icke det vestra Europa frukta att upptaga kampen mot österns barbari. I de ord, hvarmed professor Dietrichson afslutade denna serie af föreläsningar, antydde han, huru han ville hafva sitt syfte med desamma uppfattadt. Han hade icke velat genom reglementariska bestämmelser föröka vår tids redan förut nog stora fruktan för andlig sjelfständighet, han hade endast velat gifva en riktning ät personlighetens fria sjelfverksamhet; ty icke utifrån, utan ur personlighetens eget inre, ur dess fria vilja skall det frö komma, som skall kunna utvecklas till mogen frukt. Det varma tacksamliga bifall, hvarmed auditoriet helsade prof. Dietrichson efter föreläsningens slut, bevittnade, huru hans stora förmåga att populärt utreda en af tidens mest brännande trågor blifvit uppskattad. — Extra föreläsning. Likasom professor Dietrichson förlidna året efter slutad föreläsningskurs härstädes höll ett extra föredrag, så kommer äfven denna gång ett dylikt att at honom hållas öfver ett ämne, hvilket prof. D. gjort till föremål för speciella studier, nemligen: Bildhuggaren Sergel och Sverges förhållande till den moderna renaissancen. Detta ämne, behandladt af en sådan föreläsare som prof. Dietrichson, måste bli af desto större intresse för hans åhörare, som vi ha oss bekant, att prof. D. uti kongl. biblioteket i Stockholm tagit reda på Sergels handskrifna autobiografi och hans brefvexling med Byström, så att en hel del nya, ännu icke offentliggjorda fakta kommit i dagen. Ifrågavarande extra föreläsning, till hvilken inträdeskort å 1 rdr tillhandahållas i Gumpertska bokhandeln och vid ingången, kommer att ega rum uti mindre börssalen nästa Thorsdags afton kl. half 8. — Konserten i går afton uti Elementarläroverkets solennitetssal, till förmån för de nödlidande inom vissa socknar i södra Dalsland, lemnade det för arrangören och de välvilligt biträdande säkerligen mycket tillfredsställande resultat, att omkring 700 biljetter blefvo törsålda, hvarjemte inemot 500 rdr tecknades i öfverbetalningar. Att auditoriet skulle få all anledning att bli belåtet, kunde man lätt förutsäga, och att detta äfven inträffade; bevittnades tydligast af de lifliga bisallsyttringar, som följde på hvarje af de ut2 2