Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1869, sida 2

hans ögon tycktes ängsligt söka något på golfvet. Han hade visserligen den bästa vilja att undandraga sig den sluge advokatens insnärjande snaror, men han kände att hans förmåga dertill allt mer och mer försvann. Hvad han redan hört hade förkrossat honom allt för mycket, och at fruktan att höra det värsta, böjde han sig med doldt raseri under oket, som den förslagne fienden lade på hans nacke. — Jag vet inte om min olycksstjerna eller en god engel har sammanfört mig med er, sade han doft, utan att slå upp ögonen. — En god genius, dyraste laird, er gode genius, inföll Whiteleaf hastigt och med värma, — ty jag är inte den man, som vill fördöma er för några dåraktiga, eller till och med — förlåt mig — dåliga ungdomsstreck. Jag hyser ett uppriktigt deltagande för er, och af mig skall ni ej ha :tt frukta något missbruk af er hemlighet, hvilken slumpen meddelat mig. Vid omnämnandet af en hemlighet, ryckte Fortesquieu smärtsamt til, och då han slog upp sina ögon mot advokaten, visade de ett sällsamt uttryck af oro, trots och dämpadt raseri. — Låt oss komma till ett slut, sade han dystert likt en person, som står i begrepp att med kallt lugn afgöra öfver hela sitt lif, — låt oss komma till ett slut, mr Whiteleaf. Genom edra antydningar har ni låtit mig förstå, att jag till en viss grad befinner mig i ert våld, emedan ni kan väcka minnen från mitt förflutna lif, hvilka kunde skada mig. — Jag ant dot, dyrasto laird, försäkrade Whitelec j t -dock ingalunda för att bringa er igot slags