Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1869, sida 2

minstone kan er fordran af några tusen dollars ej berättiga er att föra ett sadant språk mot mig. — Se så, missförstå mig inte, min dyraste vän, svarade advokaten och räckte lairden sin hand, — hvartill skulle det gagna att bland vänner dölja sanningen? Nej, nej, den största öppenhet, om än aldrig så smärtsam, är den utväg, hvarigenom ni kan befrias från alla hinder. Jag har yttrat mycket, som förvånat er att höra; jag kunde säga er ännu mera, saker, som skulle förskräcka er, men hvarför upprifva gamla sår, som redan äro nästan läkta? Det bör vara nog för oss båda att veta, att hela ert förflutna lif ligger klart för mig som en uppslagen bok. Slumpen fogar ofta underbart, och, tro mig, denna gång har slumpen ställt så märkvärdigt till, att jag nästan vore i stånd att skrifva er dagbok till den timma, då er tjenare, eller snarare er dåvarande kamrat, förde er till den döende qvinnans läger. Ni har således intet skäl att förskräckas öfver min medvetskap, tvärtom, betrakta mig som er läkare, hvilken alltid skall bemöda sig att undanrödja orsakerna till ert lidande och bringa minnet deraf i glömska. Härvid tystnade Whiteleaf en stund för att njuta af den anblick, som Fortesquieu erbjöd. Tillika sökte han äfven att läsa allt djupare i hans inre och uppskatta huru långt han kunde gå i sina anklagelser, för att slutligen locka sitt offer helt och hållet i sitt våld. r Så länge notarien talade, satt Fortesquieu orörlig. Stora svettdroppar framträngde på hans panna; hans vackra, ståtliga gestalt hade sjunkit tillsammans, och