Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1869, sida 2

klåretter atbröts föredragningen för att fortsättas åsom i går. i rn r av UTRIKES. TYSKLAND. Den officiösa franska , Constitutionnel,, för den 21 dennes uttalar sin stora förundran öfver, att grefve Bismarck i sitt bekanta tal den 16 d:s i den preussiska deputeradekammaren mot det nationella partiet tagit i försvar decentralisationen och de särskilda stammarnes sjelfständighet, då förbundskanslern eljest alltid brukat anföra nationens oemotståndliga sträfvan efter enhet såsom bevis för, att han år 1566 endast handlat i den ,,högre historiska nödvändighetens namn. Är enhetsstaten — yttrade Bismarck bland annat — verkligen den bästa och gagneigaste statsformen för Tyskland? Öch är den historisk i Tyskland? Nej, den är det icke, och beviset härför ligger i partikularismens olika former, hvilka förefinnas i hela Tyskland. Denna partikularism är visserligen ett af skälen till Tyskands svaghet, men i visst afseende dock tillika den grundval, på hvilken Tysklands rika utveckling är byggd. De talrika små centralpunkterna hafva öfverallt i Tyskand spridt en bildning och ett välstånd, som man skall hafva svårt att återfinna i de stora centraliserade länderna. ,,Constitutionnel framhåller dessa grefve Bismarcks yttranden såsom särdeles märkiga och gör dervid följande anmärkningar: ,Dessa äro de äsigter, som f. n. hysas angående Tysklands enhet af den statsman, som från år 1862 stått i spetsen för den preussiska utrikesministeren. Under denna sjuåriga period förekom furstekongressen i Frankfurt, på hvilken man år 1863 skulle företaga en reform i 1815 års förbundsförfattning, hvilken det preussiska kabinettet afvisade såsom något, som icke var tillfyllest för enhetssträfvandena. Under denna period föreföll äfven kriget mot Danmark, som skulle lägga grunden till Slesvigholsteins sjelfständighet, men slutade med att göra landet till en preussisk provins. Sedandess har Euröpa under ministeren Bismarck varit vittne till det korta, men blodiga kriget år 1866, genom hvilket upphäfdes fyra tyska stater, hvilkas förtjenster om Tysklands intellektuella och materiella framåtskridande förbundskanslern nyligen berömt. Dessa stater ha just blifvil upphäfda i den enhets namn, hvilken — efter grefve Bismarcks då fällda yttranden — hvarken skulle vara gagnelig för Tyskland eller hvila på historisk grund; man har upphäft ett förbund, som omfattade hela Tyskland, och i hvilket hvarje särskild stats sjelfständighet var erkänd, alideles efter Förenta Staternas och Schweiz mönster, och i stället derför har man splittrat Tyskland i två delar, af hvilka den ena icke vill afstå från förbundsoch sjelfständighetsprincipen. Vi ha blifvit högligen förvånade att se grefve Bismarck i sitt tal nedrifva ett verk, till hvilket han sjelf är förste upphofsmannen. Klarseende och opartiska män hafva visserligen redan i flera år försvarat de åsigter, som nu uttalas af den preussiske premierministern; men man afvisade dem då såsom fiender till Tyskland och Preussen. Det låter nu så som om man i Berlin vore ungefär enig med dem, ja, måhända inser man t. o. m., att det är hög tid att stanna vid randen af den enighetsström, som — efter att hafva bortsköljt de tyska småstaterna och tagit sjelsständigheten med sig — gerna kunde sluta med att uppsluka monarkien och triheten i Tyskland, Preussen deruti innefattadt. Det skall bli intressant att se, huruvida Nordtysklands enhetsorganer skola förhålla sig tysta, eller hvilka betraktelser grefve Bismarcks tal skall föranleda dem till. Nordd. allg. Zeit. för den 23 dennes bemöter ,,Constitutionnel på ett egendomligt sätt; den förklarar nemligen, att frågan om enhetens eller partikularismens berättigande i Tyskland är något, som den franska tidningen alldeles icke förstår sig på. Den preussiska ministeriella organen beklagar sin franske kollegas ,,ensidiga föreställning om ändamålen med grefve Bismarcks tyska politik och fäster uppmärksamheten på, att förbundskanslern aldrig följt någon annan politik än den, till hvilken han i talet den 16 dennes bekänt sig. I dessa dagar har den internationella konferensen för sårade krigares vård i fält ett möte i Berlin, till hvilket den preussiska regeringen utfärdat inbjudningar. Antalet representanter och delegerade uppgifves till 114, hvaribland 7 damer. Enligt , Nat. Zeit. har Frankrike icke antagit inbjudningen. Som i förrgår skulle konung Wilhelm gifvit en dejeuner