Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1869, sida 2

oväntade förklaring förlorade sin vanliga besinning, — Dougal, den listige skurken. bar väl utspridt dessa rykten? De blå glasögonen dolde den skadefröjd, som lyste ur notariens ögon, och det dröjde nära en minut innan han hade bestämt sig för ett svar. — Dougal? sade ban långsamt och med ett uttryck af sårad värdighet, — jag skulle förnedra mig så djupt att tala om haus herre med Dougal, som väl kan vara en trogen menniska, men som likväl dock är er tjenare? Nej, min dyre laird, ni gör mig orätt, om ni tilltror mig en sådan brist på takt. Fortesquieu, som bedömde Whiteleafs karakter nästan likasåväl som advokaten genomskådade honom sjelf, insåg att han blottat sig, och för att reparera det begångna felet, svarade han med ett konstladt leende: — Förlåt, mr Whiteleat, men den otyglade frihet, jag åtnjöt under min tidigaste barndom, har gjort mig häftig; dertill kommer att Dougal, föröfrigt en trogen menniska, stundom tillåter sig att berätta åtskilliga historier, som ofta afvika från sanuingen. På värdshuset i Buffalo utgaf han mig för en engelsk prins, som reste i djupaste incognito. — Ah! utropade Whiteleaf skrattande, — han är ett exemplar af den goda, gamla sorten tjenare, som gerna vilja höja sina herrar och sig sjelfva samt dervid ofta begå gränslösa dumheter. Men låt oss lemna den befängde karlen; gent emot mig tillåter han sig aldrig att tala annat än godt om sin dyre laird, — som han alltid kallar, er. — Men jag ville säga, att det ej vore rådligt för er att redan