Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1869, sida 3

högt i minuten, således mer än en hästDå medelafståndet från solens medelpunkt till jorden är 214,44 gånger större än den förras radius, så följer deraf, att 1 qv.-fot af solens yta måste uppvärma 45,984 fot af Joråens. Med andra ord: på lika yta utstrålar solen 45,984 gånger mer värme än jorden emottager. Med stöd af det praktiska resultat, till hvilket kapten Ericsson redan kommit, kån man fördenskull påstå, att en area af 10 qvadratfot på solens yta utvecklar tillräcklig värme för att drifva en ångmaskin af 45,984 hästars kraft, som skulle erfordra mer än 100, 000 7 kol i timman. Men enär hälf ten af den värme, som solstrålarne medföra, förloras under färden genom luftkretsen och genom den apparat, medelst hvilken temperaturen höjes till den nödvändiga höga graden, blir den verkliga utvecklingen at värme på 10 qvadratsot af solytan lika med det belopp af värme, som alstras genom förbränning af 200,000 el. kol i timman. . sn Antag nu, att en svensk åvadrätmil upptoges med gölmaskiner. Hälften af denna yta påräknas för vägar, bostäder o. s. v. Återstår en tillgänglig yta af 18,000 fr ger 36,000 fot 648 millioner qvadratfot, på hvllken den strålande värmen Is kunde koncentreras. r kapten Ericssons experimenter hafva visat, ätt kondentrering af solvärmen på 100 qvadratfots yta är mer än tillräcklig för att utveckla en hästkraft, följer häraf, att 64,800 maskiner, hvar och en med 100 hästkrafter, kunna hållas i rörelse med solens strålande värme på en qvadratmil, eller att de solstrålar, som nu förslösa sin styrka på Filadelfias hustak, skulle, samlade, kunna sätta i rörelse 5,000 måskiner med hvardera 20 hästars kraft. Om de praktiska resultaten yttrar kapten Ericsson; . Det är sannt, att solvärmen ofta hindras från att nå jorden. Men å ahträ sidan känner den skicklige ingeniören många medel att lägga upp ett förråd, när himlen är klar och detta stora förrådshus öppet, hvarifrån brännmaterial kan erhållas fritt och utan transportkostnad. En stor del af vår planet åtnjuter dessutom ständigt solsken under dagen. Vid börjian af förlidet år hade kapten Hriesson konstruerat tre olika slags motorer, kallade solmaskiner. En af dem drifves med ånga, erhållen medelst koncentrerade solstrålar, medan de begge andra drifvas medelst utvidgningskraften hos luften, som upphettats omedelbart genom samlad solvärme. Andra och nyare maskiner, byggda för experimenter, drifvas dels med ånga, dels med luft, som fått sin expansionskrast genom solxärmen. Den hastighet, som uppnåätts, är i intet fall mindre än 100 hvarf i minuten; i åtskilliga fall har han erhållit ett regelbundet och kontinuerligt antal af 300 hvarf i minuten. Konstruktionen af dessa apparater företer ingenting specielt nytt, med undantag naturligtvis af sjelfva apparaten för solstrålarnes samling och solkraftens förflyttning till de arbetande pistonerna. Framdeles torde vi blifva i tillfälle att lemna ritningar till och beskrifning på denna apparat. Te D