Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1869, sida 3

Nas TIII a:)riIKTAaIL 10T maåskier, ar en al de största utsigter, som vetenskapen öppnat för menniskoslägtet. Det vill nästan synas som om skaparen, för att tillgodose slägtets behof under dess skoltid, samlat ett litet förråd förtätad värme i kolgrufrorna — eller, för att begagna en annan bild, ombesörjt ett förråd af förtätad mjölk för vår späda barndom i vetenskapligt hänseende. De fakta beträffande solvärmen, hvilka kapten Ericsson uppvisat och utvecklat, göra en sådan slutsats berättigad och hopprik, när de sammanställas med den erfarenhet vi nyligen och till vår häpnad erhållit, att det i kolgufvorna magasinerade förrådet af dritkraft kan inom några århundraden vara uttömdt. Kapten Ericsson kar ännu icke berättat oss, huru han samlar solstrålarne, men har lofvat meddela det, när tid blir. Hvad vi känna om de rön, som gjorts för problemets lösning, är emellertid af intresse, och vi vilja nu lemna våra läsare en kort redogörelse härför. Bland vetenskapsmän, som anställt försök med solvärmen, är sir John Herschel. Sina experimenter utförde han på Godahopps-udden. Hans apparat bestod af ett tennkärl, 3?, tum i genomskärning, 2!, tum djupt, öppet i toppen och delvis fyldt wel en blandning af vatten och bläck. Kärlet utsattes för solstrålarnes omedelbara inverkan under 10 minuters tid. Det belopp af strålande värme, som under denna tid meddelades, mättes genom höjningen af vätskans temperatur, medan hon var utsatt för solens snedt fallande strålar. I anseende till förändringar i luftkretsen blef denna temperaturförhöjning icke lika vid alla försöken. Utgående från medel-förhöjningen beräknar sir John Herschel, att nära jordytan är solens kraft så stor, att den strålande värmen kan smälta is af 1 tums tjocklek på 2 timmar, 12 minuter, 42 sekunder. Tovillets experimenter rörande solhettan afse, liksom sir John IIerschels, endast mycket låga temperaturer, den högsta knappt uppgående till 60 Celsius. Den apparat han använde var lik Herschels — ett cylinderformigt silfverkärl, 1 decimeter i genomskärning och 15 millimetres i djup, men då det var utan öppning i toppen kunde det alldeles syllas med vatten och hållas i en lutande ställning, så att solstrålarne föllo vinkelrätt mot den svärtade metall-ytan. Dermed undvekos de olägenheter, som åtfölja den sneda riktningen, för att icke tala om den kinkiga frågan att bestämma afdunstningen under experimentet. En termometer nedsänktes i vätskan, och medelst en lämplig mekanism förändrades kärlets ställning så, att solstrålarne alltid träffade den svärtade ytan i rät vinkel under de 5 minuter experimentet räckte. Den temperaturförhöjning, som under denna korta tid erhölls, utgör grundvalen för alla Pouillets beräkningar. Dessa försök, så intressanta de må vara, äro dock icke tillräckliga, emedan de endast angå låga temperaturer. Deremot har kapten Lricsson gjort till sin uppgift att fastställa hvilket belopp af värme kan utvecklas vid den höga temperatur, som erhålles genom att samla solstrålarne på en reducerad yta, samt att finna lämpligaste medel att verkställa en sådan koncentrering af den strålande värmen. Hans experimenter, som gjorts vid värmegrader, skiftande mellan 212 och 1800, och fortI satta under nära ett år, ådagalägga, att problemet ej kan lösas medelst 5eller (iominuters-rön, som inskränkts till värmegrader, blott ett halft dussin högre än den omgifvande luften. De detaljresultater, till hvilka Pouillet kommit, förete afvikelser, beroende af atmosferiska inflytelser, som, rätt förstådda, måste omgestalta sde slutsatser, som han dragit. ÅBiktigheten af det hufvudresultat, som Ierschels och Pouillets undersökningar gifesvit, kan emellertid icke betviflas. Under 4 sommaren och vid middagstiden kan, unelder gynnsamma omständigheter, hvarje qvadratfots yta, som är vänd vinkelrätt ål mot solen, emottaga 5 värme-enheter i minuten. Detta faktum har kapten Ericsson till fullo bevisat genom att koncentrera solens strålande värme från ytor af 650 till 5,180 gvadrattums vidd, hvarvid han erhållit en 500 gånger starkare värme än den, för hvilken ,,actinometern och ,pyinrheliometern varit utsatte. Enär undersökningar, gjorda endast unrI der sommaren, äro otillräckliga att afgöra it den vigtiga frågan, har kapten Ericsson al under denna vinter gjort en kedja af rör ill med instrumenter så inrättade, att förin justen af värme genom utstrålning bli åsnästan omärklig. Man kan fördenskul 1 hoppas att vinna en tillfredsställande för a klaring af de förhandenvarande asvikel gt serna. För att underlätta dessa forsknin . gar har ett litet observatorium blifvit in in rättadt på taket af en byggnad ungefä del60 fot från marken. Observatoriet ka 0 vridas omkring medelst en maskin, lik (Snande den som användes till monitorerna torn. Borden, på hvilka instrumentern ra hvila, äro likaledes försedda med en me 18kanism, som håller dem i vinkelrät ställ rn ning mot solens centralstråle under expe tså rimenterna. ite Beträffande solstrålarnes kraft har kaj her ten Ercsson dragit följande slutsatser: om vid den höga temperatur, som erso in-dras för ångmaskiner, kan solens värm cen kraft på en yta af 10 qvadratfot ästa des komma en afdunstning af 489 kubiktu oc vatten i timman, när den mekanism, so den kapten Ericsson uppfunnit, användes f va; latt åstadkomma den nödiga strälsamli — — —— —0 FWC — — — O——-— — — AO—— — ————— — — —— ——6ä3InGOS— — AUL— — — —