Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1869, sida 2

tion för en tillämnad laird. Och dervid låtsas han vilja påskynda försäljningen af sin fars egendom, endast för att snart kunna herrska som en förnäm herre på sina ädla förfäders återköpta stamgods. Ha ha! Tar nog en annan kosa, då pengarne klinga i hans ficka. En vacker pojke denne laird. Gör mig ondt om den gamla damen, men kan inte hjelpa henne, och — Whiteleafs qvarn låter lika bra som Mac Ivors qvarn, och hvem vet hvad som än vidare är möjligt. Hm, systern måste, — att döma efter porträttet — vara en vacker flicka, — ja, mycket vacker. Härvid tystnade han, och i det han sköt upp sina glasögon, såg han sig oroligt omkring. Ljudet af hans egen röst hade förskräckt honom. Han hade omedvetet, och medan han tänkte sig in i sina planer, småningom höjt rösten, till dess han slutligen utbrast: ,, Mycket vacker! Med bestörtning öfvertänkte han, om han kanske redan under en längre tid hade talat så högt; derefter smög han sig på tå fram till dörren, der han lade örat tätt intill nyckelhålet och lyssnade. Ingenting rörde sig i förstugan; endast på afstånd hördes det vanliga bullret af gående och kommande menniskor. — Gamle vän, hur kan du vara så oförsigtig, sade han slutligen till sig sjelf, i det han med pekfingret berörde sin panna, och med lättadt hjerta gick han tillbaka inåt rummet. Mekaniskt såg han på klockan, men han kunde ej längre urskilja siffrorna och erinrades derigenom att tiden var inne att tända på ljus.