Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1869, sida 2

stilleståndet räckte. Med afseende på Sachsen — heter det i meranämnda officiella verk — mötte de kejserliga fullmäktige en mycket förbittrad sinnesstämning, specielt hos konung Wilhelm sjelf, som beskyllde sachsiska regeringen för att vara skuld till hela kriget, och derföre fann det obilligt, att Sachsen skulle slippa helskinnadt derifrån; det borde åtminstone uppoffra kretsarne Leipzig och Bautzen. Då emellertid Österrike och Frankrike starkt stodo på Sachsens sida, gick Bismarck den 25 Juli in på, att Sachsens integritet skulle upprätthållas. Den österrikiske fullmäktigen, grefve Karolyi, begärde på sin regerings vägnar, att Sachsen för framtiden skulle tillhöra Sydförbundet, men detta förslag tillbakavisades af grefve Bismarck med mycken bestämdhet. Han förklarade: ,Jag är så orubblig i denna punkt, att jag ögonblickligen skulle taga afsked, om konungen gick in derpå. Man förenade sig om att låta denna punkt blifva ordnad genom direkta underhandlingar mellan kabinetten i Berlin och Dresden. Den 25 undertecknades å preussiska regeringens vägnar omsider preliminärerna, och — som det synes — med större beredvillighet än förut, kanske af det skäl, att Österrike hade söder om Donau samlat en ny arm på 240,000 man med 800 kanoner. Af serskildt intresse äro äfven förhandlingarne med de tyska sydstaterna. Bayerns minister v. d. Pfordten hade den 24 Juli gjort försök att få deltaga i fredsunderhandlingarne uti Nikolsburg, men reste snart hem igen, förfärad öfver grefve Bismarcks vidt gående fordringar på Bayern. Emellertid hade den preussiske ministerpresidenten blifvit underrrättad om kejsar Napoleons plan angående upprättandet af ett sjelfständigt förbund för staterna söder om Mainlinien. Den af kejsar Napoleon utarbetade paragraf, som hade afseende härpå, blef icke upptagen i preliminärerna, enär Preussen förbehållit sig serskilda förhandlingar med sydstaterna. Under dagarne den 13, 17 och 22 Augusti afslutade Bismarck i all hemlighet de bekanta allianstraktaterna med hofven i Mänchen, Stuttgart och Carlsruhe. Derigenom hade ett sydtyskt förbund ,, med sjelfständig, internationell existens saktiskt blifvit en omöjlighet, och Bismarck kunde nu i Pragerfreden (den 23 Augusti 1866) helt lugnt upptaga par. IV, eftersom han visste, att den icke kunde bringas till utförande. I den österrikiska generalstabens officiella verk heter det härom: ,Strängt taget, ha allianstraktaterna blifvit ogiltiga genom den efteråt afslutade Pragerfreden. Det är lätt förklarligt, att denna framställning af de diplomatiska förhandlingarne år 1866 — och i all synnerhet Bismarcks depesch af den 20 Juli — väckt stor sensation i Österrika. Man är naturligtvis högligen förvånad öfver det sätt, på hvilket konung Wilhelm här ställes i förgrunden som annexionspolitikens ifrigaste representant, under det man förut trott, att grefve Bismarck hade haft hårda strider att bestå med konungen, hvilken sistnämnde ,tvingats att börja kriget och med blödande hjerta lemnat sitt samtycke itt annexionernas historiska nödvändiget. SPANIEN. Från Madrid meddelas, att cortes bemyndigat amiral Topete att vidtaga nödiga åtgärder till flottans utrustning, för att efterhand afsända alla disponibla sartyg till Cuba. På en interpellation svarade Topete, att pansarfregatten , Victoriaden 14 hade afgått till Cuba, samt attfregatten ,,Saragossa med första skulle! begifva sig dit. Nio kanonbåtar byggas, !! hvilka skola vara färdiga i Juni. Två fregatter ligga vid varfven, men kunna ej afgå i brist på matroser. .Iberia vill veta, att man nyligen fordrat förändringar i ministårens sammansättning, men att marskalk Serrano motsatt sig detta. Orense har riktat en förfrågan till regeringen angående Gibraltar. ,Indep. belge anmärker härvid: ,Vi antaga, att här antingen är tal om, hvad som på sin id blef yttradt om möjligheten af Gibraltars återlemnande till Spanien från Engand, eller att Orense önskar, att frågan om återlemnandet af Gibraltar skall brinzas å bane af spanska regeringen. Af allt det, som i cortes yttrats öfver constitutionsförslaget i dess helhet, säges tt af Castelar den 12 dennes hållet tal rara det utmärktaste. Det var närmast iktadt emot de uttryck, som Manterola traxt förut haft. Castelar hade redan örut under det nämnda mötet talat, men vingades af Manterolas personliga anfall tt ännu en gång uppträda. Han underastade de religiösa bestämmelserna i förlaget en sträng kritik; brännmärkte de ättareoch judeförföljelser, som förefunits i Spanien, med sina rätta namn; belog med osanningar den förenämnde lerikale talaren och fälle varma yttanden för den religiösa toleransen, sluande sitt tal sålunda: , Stor är maktens eligion, men större är kärlekens; stor är en obevekliga rättvisans religion, men örre är den förlåtande barmhertighetens; ch i denna religions namn kommer jag it för att bedja Eder att i Eder grundlag roklamera religionens frihet, hvilken är ihet, broderlighet och jemlikhet för alla enniskor! Talet hänförde hela församigen — både monarkister och republimer; bifallet ville aldrig tystna. och den) oc ve ha