Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1869, sida 2

.:—0 frn rn 1 ska generalstaben har nu — sedan den preussiska generalstaben redan förlidet år utgifvit ett strategiskt-politiskt arbete om 1566 års krig, med begagnande af officiella aktstycken — i dessa dagar slutat sin berättelse om fälttåget i Böhmen och Italien, likaledes med begagnande af de diplomatiska aktstycken, som regeringen i Wien ställt till dess disposition. I fjerde delen af detta verk finnes en mängd upplysningar om den preussiska politiken omedelbart före undertecknandet af preliminärerna i Nikolsburg, hvilka — som ,, Neue freie Presse riktigt anmärker — äro egnade att väcka det största uppseende. För det första meddelar generalstaben följande förut fullkomligt obekanta not från grefve Bismarck till den preussiske ambassadören i Paris, grefve Goltz, daterad den 20 Juli 1866: Konungen har gifvit sitt samtycke till vapenstilleståndet. Barral, som likaledes är här, har utbedt sig instruktion och fullmakt från Florens. Det är tvifvelaktigt, huruvida dessa kunna snart erhållas. Konungen har med mycken svårighet och endast för kejsar Napoleons skull beslutat sig härför, och detta under den bestämda förutsättningen, att Preussen genom freden vinner en betydlig territorialutvidgning i morden. Konungen uppskattar betydelsen af en nordtysk förbundsstat långt mindre än jag och lägger följaktligen framför allt vigt på annexioner, hvilka jag, i allt fall vid sidan af reformen, anser som en nödvändighet, emedan Sachsen och Hannover eljest blifva för stora för ett förbund med mindre utsträckning. Konungen beklagar, att Ed. Exc. icke tills vidare bållit fast vid detta alternativ i programmet för den 9 dennes. Han har, som jag intimt meddelar till Eder personliga vägledning, yttrat: , Att han hellre ville abdikera än att återvända utan en betydlig territorialutvidgning för Preussen, och har i dag låtit kalla kronprinsen till sig. Jag beder Ed. Exc. fästa afseende på denna sinnesstämning hos konungen. Dessutom måste jag tillägga, att de franska punkterna — under förutsättning af, itt det kom till en gränsereglering med Österrike — skulle vara tillfyllestgörande för oss, ifven vid en separatfred med Österrike, om Österrike ville afsluta en sådan; men de äro cke tillräckliga för freden med våra öfriga motståndare, isynnerhet i Sydtyskland. För dem måste vi framställa särskildta vilkor, och kejsaens förmedling, som de icke påkallat, gäller enlast Österrike. Om vi än blifva qvitt Italien, geiom afträdandet af Venedig, kunna vi dock icke emna Italien, innan det lemnat oss den i traktaen stipulerade eqvivalenten för Venetien. Afsigten med denna depech, som framställer konung Wilhelm såsom så begärlig sfter annexioner, att han hellre skulle ablikera än återvända från kriget utan beydliga eröfringar afland, var förnämligast itt utöfva en stark påtryckning på det ranska kabinettet, hvars förmedling var påkallad af Österrike, och sednare äfven if de sydtyska staterna. Grefve Goltz hade visserligen endast fått depecher som en intim personlig vägledning, men hade lock derigenom blifvit satt i tillfälle att begagna mycken enträgenhet gentemot zejsar Napoleon. Äfven om underhandingarnes öfriga gång innehåller generaltabens skrift åtskilligt, som ej förut är ilmänt bekant. General Gablenz blef omedelbart efter slaget vid Sadova två sånger (den 4 och 8 Juli) sänd till preusiska högqvarteret med instruktioner från len österrikiska utrikesministern och med ullmakt att afsluta ett vapenstillestånd. Lonungen af Preussen vägrade emellertid ut mottaga honom; deremot lät han geiom sin generalstadschef Moltke förklara, utt Preussens förhållande till Italien cräfde en särskild öfverenskommelse med lenna makt, innan man fattade ett defiitift beslut gentemot Österrike. Grefve Jismarch fann emellertid den af kejsar Napoleon i Florens inledda förmedlingen nycket oläglig, och hade icke heller lust tt släppa italienarne för så godt köp. Han fordrade, — hetter det i generalstaens verk — i det han framställde transktionen angående Venetien som oantagig för Italien, att denna stat, med anedning af de till Preussen ingångna förligtelserna, skulle energiskt fortsätta kriet. Då Italien, detta oaktadt, den 9 uli visade sig villigt att afsluta ett vapentillestånd, om Preussen lemnade sitt samycke dertill, lät Bismarch genom grefve jsedom förklara, det Italien icke egde ättighet att afsluta någon separatfred,! amt att konungen af Preussen måste påeka krigets energiska fortsättande från st taliens sida, enär äfven Preussen var be-Il tämdt härför. Men ännu samma dag, om Bismarch hade förkastat det af italinska kabinettet föreslagna vapenstilleåndet, uppsattes i det preussiska högvarteret de vilkor, under hvilka man — Je tan afseende på Italien — ville afsluta lv ed med Österrike. Den 11 Juli medde-JI de furst Reuss detta aktstycke tillss ejsar Napoleons kännedom i Paris. f ill följe håraf underrättade den franske t trikesministern Drouyn de Lhuys furst sa letternich om: 1) att Preussen som huf-Jh idvilkor fordrade Österrikes utträde urss rbundet; 2) att Österrike enligt kejsans förmening handlade klokast uti att u ka sin räddning i fredsunderhandlinune; 3) att kejsar Napoleon var fast beuten för att under den nuvarande krisen r: ke störta den franska nationen i ett stig; 4) att Österrike oförtöfvadt borde sr ga ett beslut, huruvida det ville gå in d preliminärerna, eller fortsätta kriget sst I det yttersta. Österrikiska regeringen so arade, att den accepterade utträdet ur bi rbundet, men att den skulle föredraga p ; fortsatt krig framför hvarje afträdande fr något territorium. Derefter utarbetade lm jsar Napoleon sjelf (den 13 Juli) pro-Ili! ammet för preliminärerna i Nikolsburg. k: unddragen voro: ,Den österrikiska kej-vstatens integritet med undantag af Vetien; upplösning af det förra tyska för—