Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 april 1869, sida 2

— Mina egna önskningar ha för närvarande intet bestämdt mål, svarade Fortesquieu och undandrog med en skenbart tillfällig rörelse sina ögon från moderns på honom hvilande blickar, — dock nekar jag inte, att om jag skulle få välja, föredrog jag Skottland. Jag har varit alltför kort tid i detta land för att ha vant mig vid härvarande förhållanden. Det kära, skottska höglandet föresväfvar ännu min själ, och endast du, jemte min gode fars graf och mina tyvärr ännu obekanta systrar göra att jag känner mig hemmastadd bär. Under den sista delen af sonens tal hade mrs Mac Ivor blickat tankfull framför sig. — Besynnerligt, mycket besynnerligt är det i alla fall, sade hon utan att se upp och likasom talande till sig sjelt, — ått Rob aldrig frångick sitt påstående, att du, den sedan tjugotvå år som död begråtne, åter skulle uppträda bland oss, ehuru ingen fästade den minsta tro till hans förutsägelse. Jag sjelf hängaf mig stundom åt det hoppet att ännu en gång få omfamna min förstfödde, men vid lugnare eftertanke måste jag erkänna det dåraktiga i ett dylikt sjelfbedrägeri. Nu, då du verkligen har återkommit till din moders hjerta, och gamle Robs profetia således har gått i fullbordan, förefaller det mig nästan orätt att ej lyssna till hans råd för framtiden. Fortesquieu lekte med sin tunga guldurkedja för att dölja den triumf han kände öfver säckpiparens inflytande på hans moder. Han insåg att tillgifvenheten för den mark, som förskaffat henne välstånd, endast kämpade matt mot den vaknande