Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 april 1869, sida 2

vän Wbiteleaf tillråda mig dessutom allt jemt att noga lära känna vår egendoms gränsor samt göra mig förtrogen med dess fulla värde. Jag tror verkligen att Whiteleaf hade lust att köpa qvarnen med allt hvad dertill hör. Öfver mrs Mac Ivors ansigte flög likasom en skugga. — Det går med dig på samma sätt som med mig, sade hon svårmodigt efter en paus, — men skulden dertill är vår gamle, gode Rob. Svårligen skulle vi redan de första dagarne efter vår återförening hafva tänkt på affärer, om inte den trogna, något öfyerspända själen alltjemt gaf ny anledning dertill. — Och likväl menar den gamle mannen väl, återtog Fortesquieu urskuldande, — och om jag betraktar saken från hans ståndpunkt, måste jag till och med ge honom rätt. Han vet att han med sina hundra år ej kan påräkna någon lång lifstid, och han vill gerna före sin död åter en gång se Mac Ivors gamla stamgods bebodt af en Mac Ivor. Att försynen har låtit hans profetia rörande mig gå i fullbordan har gjort honom ännu mera tillitsfull, och nu förutsäger han allt som motsvarar hans önskningar och höjelser. Besynnerligt, jag fäster ingen högre vigt vid hans förutsägelser än de förtjena, och likväl förefaller det mig ofta som en högre röst, då han vidhåller att vår öfverflyttning till det gamla hemmet skulle medföra den rikaste välsignelse för nela vår familj. — Emedan hans önskningar kanske öfrerensstämma med dina? frågade modern ned ett matt leende.