Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 april 1869, sida 1

vän, advokaten Jeremias Whiteleaf; — mr Whiteleaf, detta är Rob Mac Leary, en man, som bär sina hundra år med större lätthet än mången skolgosse sina fjorton; en man, hvars fäder redan för femhundra år sedan spelade säckpipan med sällsynt konstfärdighet i mina förfäders salar. — Jag är mycket glad öfver att få göra er bekantskap, sade nu Whiteleaf i det han med värme tryckte Robs hand. Men den gamle högländaren stod der likasom hade han funnit det obegripligt, att den unge, ståtlige gonen af hans döde herre kunde hafva slutit vänskap med en person, som både genom sitt yttre och genom hela sitt väsen erinrade om en krypande mask. — Er vän? frågade han slutligen långsamt utan att taga blicken från notarien. — Ja, och min bäste vän, gode Rob, svarade Mac Ivor, — en vän, utan hvilken jag kanske aldrig hade fått reda på mina föräldrars hus; en vän, utan hvars trogna bistånd alla edra profetior skulle ha kommit på skam. — Det skulle så ske, min unge laird, svarade säckpiparen lugnare och tryckte advokatens hand, — ödet har gått i fullbordan, men denne person hafva mina ögon ännu aldrig skådat. Träffade min unge laird sin vän bland vårt hemlands berg? — Nej, gode Rob, svarade Mac Ivar samt vexlade en blick af hemligt förstånd först med Dougal och sedan med Whiteleaf, — men hvarför stå vi här, likasom ämnade vi genast åter störta oss ut i snöstormen? Fort, Dougal, njoln herrn taga af sig kappan, — jag betjenar mig so — och ni, vän Rob, visa oss hvar vi be