Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1869, sida 2

han på temligen god engelska, — hans ande vandrar i framtiden och öfverskrider de lycksaliga jagtmarkernas gränsor. — Min ande irrar tillbaka, svarade Rob, och i det han lyftade venstra armen från den uppsvällda lädersäcken, tystnade det skarpa ljudet med ett lätt hväsande. — Jag ser tillbaka öfver många vintrar, fortfor han, i det han begagnade det indianska bildspråket, som så väl passade till hans egen tankegång, — jag ser tillbaka öfver lika många vintrar som min vän räknar år i sin lefnad; jag söker personer, som buro den unge lairdens anletsdrag; men mina ögon äro matta, jag förmår ej urskilja dem. — Menar min vise fader den unge, bleke mannen, som kallar sig den gode Mac Ivors son? frågade Frolic vidare. — Jag menar honom, som för tre solar sedan lutade sitt hufvud för första gången åter mot moderns bröst. — Må min vise fader se skarpare; bär han icke sin upphofsmans drag? — Det är inte faderns drag och likväl äro de mig bekanta. — Hans fader hade en fader, och denne hade en fader, är det icke någon af dessa, hvars bild är aftryckt i den unge fremlingens ansigte? Min vise fader må blicka tillbaka, hans tankar räcka öfver två menniskoåldrar. — Väl ser jag dem alla, — det är ingen af dem — och likväl är det ej något fremmande ansigte jag skådar; — jag ser modern — men allt förvirras, mina ögon blifva svaga och matta. — — Hell den unge Mac Ivor, — han är en kraftig stam, — han skall afsätta nya grenar, en skog skall uppstå omkring honom.